FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
DANIEL WILLMAN
''Jag gör det jag vill göra och jag far dit jag vill fara - på ett eller annat sätt''
REPORTAGE
Kullebon Daniel Willman vet vad det innebär att kämpa. Är det inte kampen för en bättre boendemiljö - eller att hantera smärta - så är det dränerande diskussioner med försäkringshandläggare. En ödesdiger olycka förändrade Daniels liv radikalt. Förlamad från midjan och ner, planerade han att leva max ett år till. Nitton år senare har Daniel coachat många andra som har hamnat i samma situation, och konstaterar att livet är värt att leva.
Han har sovit gott - första natten på länge - och utstrålar vänlighet. Vi möts vid eldstaden på Daniel Willmans välskötta gård, ett stenkast från Vitåforsgruvans infart i Koskullskulle - eller ”Kullen'' som de flesta säger. Tätorten har namngetts efter Georg Adolf Koskull, som var landshövding i Norrbottens län i början på 1800-talet. Gruvan öppnades år 1825 och 1950 övertogs företaget av nuvarande ägare LKAB.
För kulleborna är gruvan en del av deras boendemiljö och tillvaro. Utanför Daniel Willmans gårdsplan dundrar tung gruvtrafik förbi men numera dämpas oljudet av ett bullerplank.
– Tidigare fick grannen en sten rätt in genom fönsterrutan, den studsade från ett lastbilsflak, säger Daniel och skakar på huvudet.
Tillsammans med sina grannar har han tagit strid för en bättre boendemiljö. Daniel kokar kaffe på elden och berättar hur hans synpunkter och frågor har bollats mellan Gällivare kommun och LKAB - då de hänvisat ansvaret till varandra. Beskedet om att infarten för tung trafik ska flyttas har gjort tillvaron bättre.
Daniel bjuder på kokkaffe vid grillplatsen utanför huset i Kullen.
Vi börjar småprata om barn- och ungdomstiden i Malmberget - vid mitten av sjuttiotalet och framåt. När jag berättar för fotografen att Daniel var en av killarna vi såg upp till, så ler han förläget.
Daniel började sitt liv på Majorsgatan i Malmberget och är en av totalt fyra syskon i familjen Willman. Familjen flyttade sedan till Gällivarevägen, där det fanns många barn. På Finnstaskolan gick han i en ”besvärlig klass” som fick uppleva en hel del lärarbyten genom åren.
Under högstadiet på Gunillaskolan var det ”high chaparall”, berättar Daniel. Det kördes moped genom skolan, ”streakades” och en gång lyfte de upp och flyttade en lärares bil. Detta gjorde att skolan uppmärksammades av riksmedia.
– Själv var jag ingen buse men jag hittade på djävulskap ibland, säger Daniel och häller upp kaffet.
Jag minns honom som en varm och energisk kille, som utan ansträngning kunde sitta i spagat i luften mellan två bänkar, och samtidigt prata med sina kompisar. Idag, nästan trettio år senare, sitter han i rullstol men blicken och inställningen är densamma. Daniel Willman har pannben.
I den väl underhållna villan är det liv och rörelse; kompisar kommer och går, bilar rullar upp på infarten, det hejas, några får en snabb pratstund innan gruvskiftet och en av hans farbröder mekar i garaget. Känslan är att Daniel är navet i en stor och stark gemenskap. Han berättar om när han och tre vänner satt och pratade en kväll:
– Då säger en av mina kompisar: ”Ja du Danne, du är den enda stålman jag känner”. Det slutade med att vi fyra vuxna karlar satt och grät.
Vännerna har funnits med hela tiden, långt före olyckan och än idag. Daniel berättar hur de drog med honom till fjällen, trots att han inte kunde vandra, fiska och tälta - som de tidigare gjort.
– De gav sig inte, sa bara: ”Vi har en båt och du ska med!”. Jag satt i båten och tänkte att det här är inte samma sak - jag kommer inte till den och den sjön. Jag såg bara det negativa då. Idag tycker jag att det är skönt att sitta i båten och är nöjd bara jag få vara där uppe. Man löser allt med goda vänner, konstaterar Daniel.
Daniel tar sig iväg på de mesta han känner för, pimpelfiske är en sak han uppskattar. Foto: Privat
Vi börjar prata om den ödesdigra natten, i slutet av augusti, för snart nitton år sedan. Det hade varit en trevlig krogkväll och Daniel var på gott humör. Dåvarande flickvännen var i utlandet med en vän men Daniel tyckte att det var bättre att han stannade hemma för att tjäna extrapengar. Han körde taxi och arbetade mycket under den här tiden.
– Pengar är inte allt. Jag har tänkt att jag borde ha varit hemma mera, varit ledig. Det är lätt att vara efterklok, säger Daniel och tystnar.
Han fortsätter berätta om en blöt kväll som slutar med en katastrof. När Daniel kom hem försökte han hoppa upp på balkongräcket: ”för att titta ut och chilla” - så som han hade gjort många gånger förr. Istället tappade han balansen och föll handlöst baklänges. Daniel lyckades fånga upp sig själv i balkongräcket nedanför, där blev han hängande i en arm innan han tappade taget och slog i marken.
– Jag var vaken när jag hade landat, tänkte att: ”fan, jag klarade mig!” men när jag försökte resa mig så svartnade allt.
I ambulansen vaknade Daniel till och när personalen frågade om han kunde känna något, så förstod han att han var förlamad. Tanken kom blixtsnabbt:
– Nu är livet slut, så tänkte jag där och då.
Daniel berättar om hur en av sjuksköterskorna, flera år efteråt, beskrev hur de tog emot honom och hur Daniel bad henne att ringa upp hans pappa för att låta hälsa: ”ta med sex och en halvan - så att jag kan skjuta skallen av mig!”.
Daniel flögs till Umeå där han fick stanna i tre månader, en tid som han har vaga minnen från. Hårt medicinerad med morfin, kände han inte igen sin egen mamma, flickvän eller kompisar och slängde helt sonika ut dem. Den enda som var välkommen var storasystern som var bosatt i Umeå - hon var den enda han kände igen trots att de sällan träffades.
När han flyttades till avdelningen började tankarna att klarna. Han planerade för att ta bort sig så fort han kom hem. En dag kom en av psykologerna in för ett samtal. Han berättade att Daniel skulle få ut mycket pengar för sin skada. Daniel exploderade:
– Jag skrek ”Ut härifrån, tror du att jag bryr mig om pengar?!”. Jag var så deprimerad och blev bara mer deprimerad av att prata med dem så jag spelade glad. Genom det så blev jag en slags frisk fläkt på avdelningen. Det slutade med att jag fick sitta och prata med andra nyskadade.
Hela tiden fanns familjen, flickvännen och bästa kompisarna nära - minst varje helg hade han sällskap. En dag fick Daniel oväntat besök. Tre äldre damer, hans färdtjänstkunder som han brukade hjälpa att skotta upp infarten och bära in matkassar till, hade rest ner för att träffa honom.
– Där satt vi och grät och skrattade - tanterna och jag. Jag är uppfostrad att man ska hjälpa äldre och andra som behöver det.
Daniel berättar om den svåra tiden efter att han vaknade upp på sjukhuset.
Jag tänkte ta år för år, se hur det kändes att leva. Jag förlängde livet eftersom, tänkte att jag ville pröva det och det, först.
Efter tre månader flyttades Daniel till Sunderby sjukhus, där han vårdades i ytterligare sju månader. Han led av svåra trycksår, då han inte fick sitta på ett halvår. Daniel beskriver, med värme, en läkare som kom att betyda mycket för honom och många andra patienter - Karin Hellsten. Istället för att dricka kaffe med kollegorna så tog hon med koppen och pratade om vardagligheter med Daniel och de andra. Hon såg till att de tog sig iväg på hockeymatcher och fanns tillgänglig om de vill prata, även efter arbetstid.
Den svåra tiden började när Daniel kom hem igen och vardagen tog vid.
– Alla ville hälsa på, det var kaos och jag var helt slut i huvudet. Det var jätteroligt men jobbigt. Jag hade ont och var halvdeppig men kämpade med att vara trevlig och glad. Inne på sjukhuset hade jag hjälp hela tiden, hemma skulle jag fixa mycket själv.
Daniel hade kraftiga spasmer, så pass att han fick binda fast sig i sängen men tack vare en operation - där han fick en pump inopererad - så blev livet bättre. Tillvaron förändrades på många sätt. Lägenheten högst upp byttes mot en på markplan och en ny bil, där en särskild spak monterades, införskaffades. Men Daniel planerade bara för ett år framåt.
– Jag tänkte ta år för år, se hur det kändes att leva. Jag förlängde livet eftersom, tänkte att jag ville pröva det och det, först.
Vännerna behandlade Daniel på samma sätt, som innan olyckan, men en del bekanta började prata som om Daniel hade fel på förståndet. De talade långsamt: ”som till en bebis”. Han beskriver hur människor i allmänhet är mycket hjälpsamma, i synnerhet äldre och utländska personer, även om det ibland blir lite fel:
– Jag var ute och tränade med rullstolen i en lång uppförsbacke. Jag var så trött men plötsligt började det gå lätt - en man hade börjat skjuta på rullstolen; i all välmening. Han förstod inte vad jag sa, pratade inte svenska, så jag lät honom hjälpa mig, väntade en stund och rullade sedan ner igen för att göra om det hela.
Jag är inte lika hetsig som förr, har ett bättre humör. Jag ventilerar ofta och säger ifrån när jag reagerar på något.
Vågar folk ställa frågor till dig som rullstolsburen?
– När de är i fyllan så ställer de dumma frågor - om sexlivet. Vad är det för intressant att veta det, har de inga andra funderingar? Det finns mycket jag kan berätta om allt det andra.
Daniel blev tidigare rekryterad till Garnis Rehabcenter i Boden, där fick han coacha nyskadade. Under flera års tid har han instruerat hur de ska hantera rullstolen, hur de lättast klär på sig och allt det andra som det nya livet innebär. Daniel kände igen ”spelet för gallerierna” - hur de nyskadade spelade glada - och kunde vara ett stöd för dem.
– Det här lyfte upp mig själv också, jag tänkte att jag är inte totalt värdelös. Någon nytta gör jag allt och vi har kontakt än idag.
Många skadade brottas, precis som Daniel, med svåra smärtor och olika kroppsliga besvär, vilket i förlängningen kan leda till tablettmissbruk och svåra depressioner. Därför är Daniel noga med att träna och att inte ta för mycket smärtstillande.
Daniel trivs bra att bo i Gällivare kommun, men saknar en del praktiska bekvämligheter.
Har du förändrats som person?
– Jag är mera ödmjuk gentemot andra efter det här. Jag har valt att hjälpa människor som har det svårt; som en kvinna och hennes barn som hade det tufft ekonomiskt. Jag tömde frysen på allt älgkött och packade ihop sådant som är bra att ha. Jag har ju tak över huvudet och kan äta hos mamma och pappa, om det behövs.
Är det något som har blivit bättre?
– Ja, jag är inte lika hetsig som förr, har ett bättre humör. Jag ventilerar ofta och säger ifrån när jag reagerar på något.
Daniel säger att han trivs bra i Gällivare, även om det mest praktiska hade varit att bo i en större stad, söderut. Han säger att allt är ”mera tillgängligt” där. Dessutom skulle han slippa en del av snön som ställer till det för honom. Med eftertryck säger Daniel att han, trots allt, inte vill bo någon annanstans. Här har han nära till fjällen där han kan känna glädje och andas.
– Det är en läkande process, jag laddar batterierna där. Likväl som jag kan sitta hemma och ha ont, så kan jag vara där och ha ont - med fin utsikt och frisk luft.
Vad kunde vara bättre i Gällivare?
– Jag önskar att det fanns ett handikappanpassat utegym. I Sandviken är det svårt att träna på grund av sanden. De hade kanske kunnat använda gummerade plattor, sådana som tidigare fanns under lekplatsen på torget i Gällivare.
Daniel konstaterar att de flesta affärer är tillgängliga för honom, de han inte kan besöka vill han inte heller handla i.
Vi börjar avrunda samtalet när Daniel berättar att han hela tiden utmanar sig själv. Han har tapetserat rum på egen hand, lagt golv och konstaterat att: ”Det här klarade jag också av!”. Det är sådant som gör honom tillfredsställd. Men när han bad kompisarna att hjälpa honom upp på taket så att han kunde skotta - så vägrade de. En vän konstaterade att Daniel var den mest tjurskalliga han någonsin träffat på.
Daniel plockar ihop vid eldstaden, petar till elden och vänder sig mot mig.
- Jag gör det jag vill göra och jag far dit jag vill fara - på ett eller annat sätt.
Maria Sätterqvist
Text
Foto: Julia Palo
19 maj 2021
Hit kan du vända dig angående självmord och psykisk ohälsa
Polis, ambulans, räddningstjänst
Akut 112, annars 114 14 Dygnet runt
1177
1177, Dygnet runt
Jourhavande medmänniska
Ibland behöver du dela sina upplevelser, sina tankar och känslor med någon som lyssnar. Jourhavande medmänniska är till för dig som söker medmänskligt stöd på natten och nås på 08-702 16 80.