FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
ERIKA JANNOK
"Jag har tagit den hårda vägen för att visa att de inte kan stänga mig ute"
REPORTAGE
Erika Jannok beskriver sig som något av en bakåtsträvare i renskötseln, drönare och andra moderniteter ser hon som ett hot mot gemenskapen och känslan för naturen. Samtidigt är hon en del av utvecklingen där även tjejerna, som har intresset, kliver in i centrum, närmast renarna. ”Man behöver inte sänka grabbarna, bara höja flickorna, det går att kämpa för båda”, säger Erika Jannok i ett samtal om kärleken till den samiska kulturen och vikten av att ges - och modet att ta - plats för att kunna göra det hon brinner för.
En mulen februarisöndag passerar jag Nedre Muorjevaara vars namn är sammansatt av tre språk: svenska, samiska och finska. Jag är på väg till byn Muorjevaara, som ligger längs en slingrande uppförsbacke. Högst upp ligger familjen Jannoks gård, ett falurött Per-Albintorp omges av timrade uthus och en stor renhage. Gården kantas av en snötyngd skog och bjuder på utsikt över flacka berg. Det är fridfullt och vackert,”instagramvänligt” som Erika Jannok säger när vi på slutet av denna dag tar några bilder. Vi befinner oss nu ett par mil norr om Gällivare.
– Jag har alltid sagt att jag trivs här, det är alltid mitt hem. Även om jag far och flänger så vill jag alltid hem, säger Erika när vi har slagit oss ner i bastustugans lounge.
Några Fiskflygkepsar hänger på ett par rejäla sarvhorn som är uppskruvade över dagbädden där hon sitter. Med tanke på pandemin låter vi bli att gå in i huset till resten av familjen. Erika berättar att en renkalv, som hennes storebror döpte till Åke, fick bo här i bastukammaren då han var medtagen när han kom till dem. Här fick han mossa och värme, det gjorde gott och nu är han ute i hagen med de andra renarna. Det var just renarna som gjorde att Erikas föräldrar köpte den här gården på åttiotalet, renarna var redan på plats sedan innan.
Erika Jannok har fyra syskon och är näst yngst i skaran. Idag bor bara Erika och hennes storebror Nisse kvar på gården, tillsammans med föräldrarna Alf och Carola. Hon har bott här hela livet och ska fortsätta med det, säger hon bestämt. Erika är lugn och saklig i sitt sätt att prata och vara, inte riktigt som jag föreställer mig en tjugoettåring.
Erika står inne i bastukammaren där renkalven Åke fick lite extra värme och kärlek för att återhämta sig.
Vad är det bästa med Muorjevaara?
– Det är nära till allt. Nära till Gällivare, nära till skogen. Vi badar, fiskar och kör skoter härifrån, och har renarna här. Det är så lugnt, känns som att man har åkt många mil från civilisationen.
Saknar du något?
– Saknar? Nää, eller jo, en tomt till salu! Jag gillar inte förändring, jag gillar byn och att vi bor högst upp, här störs vi inte.
Storebror Nisse knackar på och kliver in med kaffe och förfriskningar. Jag frågar om jag ska hälla upp:
– Jag dricker inte kaffe, så vuxen är jag inte. Pappa brukar koka en termos med varm O´boy åt mig på gärdet, skrattar hon.
Erika är noga med att jag inte ska kalla henne för renskötare, som jag obetänkt gjorde i vårt första telefonsamtal, annars ställer hon inte upp på intervjun och det var efter betänketid som hon till slut tackade ja. Hon förklarar sakligt att hennes pappa är renskötare och att hon själv är renägare, som hjälper till i den mån hon kan, för intresset har hon. Till vardags arbetar hon som förskollärare på den samiska förskolan Skierri.
– Renskötare, det är jag inte. Det är en hårfin gräns.
Hur menar du?
– Tjejer ska inte hålla på med renar, med renskötseln. De ska vara hemma. Jag har bråkat och slagits för min sak, sagt att annars följer jag inte med på gärdet! Jag har tagit den hårda vägen för att visa att de inte kan stänga mig ute. Nu är det ingen diskussion om jag ska ha lasso, konstaterar Erika.
Siffror från Sametinget visar att andelen kvinnor som äger renar är mindre än männen och de äger även färre renar. Något som har lett till diskussioner om jämställdhet i renskötseln. Erika berättar att det är vanligt att renarna skänks till sönerna och att de då får fler men att hennes pappa har varit duktig på att dela upp renarna till alla barnen.
– Han vill att vi alla ska vara inkluderade. Vi är en familj och vi gör det här tillsammans. Men han är uppvuxen med att killarna är viktigast, det är de som har status.
Är det förändring på gång?
– Det har redan förändrats. Tjejer, särskilt söderut, tar mer plats. Jag vet inte vad det beror på men det blir hårdare norrut, samtidigt tycker kompisarna i Karesuando att vi har det hårdare här.
På frågan om Erika vill bli renskötare i framtiden rycker hon till: ”Vill?” Retoriskt frågar hon sig själv högt vad hon skulle ha gjort annorlunda. Hon funderar och konstaterar sedan att hon skulle ha varit mer i skogen. Hon upplever att hon inte har varit med tillräckligt mycket för att kunna betesmarkerna och alla platser.
– Brorsan får följa och samla ren, för mig har det aldrig varit tal om det. Jag känner mig inte mindre värd för det. Det finns andra saker jag kan bistå med.
Kan du ge exempel?
– Det är så mycket runt. Till exempel om vi ska skilja ren, då är pappa och Nisse efter renarna. Foder och hö ska föras, det ska lagas mat och packas grejer. Typiskt kvinnogöra men gör vi inte det så står vi där utan mat till oss och renarna. Sedan turvisas vi med foderkostnaden och om det behövs köpas en ny rem eller annat.
Den dagen hon skaffar barn så kommer hon att stötta dem i det de vill göra, inte begränsa dem. Hon ska även berätta om hur hon själv har fått kämpa för att få vara med, där hon trivs allra bäst. Hon tycker att det är viktigt att komma ihåg hur det har varit förr.
Idag är det ingen diskussion om att Erika ska ha lasso men så har det inte alltid varit, berättar Erika.
Erika beskriver hur de gamla traditionerna lever kvar med männen i centrum - närmast renarna - där statusen är som högst. Det är ingen tvekan om att hon tycker att det är värt att kämpa för att få leva det liv hon brinner för. Även om det har medfört diskussioner så råder det inga tvivel om att Erika har en trygg och kärleksfull relation till sina föräldrar. Genom hela vårt samtal återkommer hon, med värme, till vad pappa Alf har lärt henne och hur mycket det betyder. Känslan är att de står varandra mycket nära.
– I början var det mycket, att jag ska inte göra någonting, men sedan insåg han att han måste släppa på sina gränser. Jag är envis. Då har han varit duktig att lägga vikten på andra saker. Alltid är det något nytt, jag lär mig hela tiden. När pappa hade skadat foten och opererats har jag och Nisse varit i Sitas, i sommarvistet, helt själva.
Hur kändes det?
– Det känns riktigt bra med ansvar, han tvingades att lita på oss, ändå var jag rädd att göra fel. Under sommaren, när jag arbetade skiftgång, pendlade jag dit medan Nisse var där uppe hela sommaren. Vi gjorde det tillsammans.
I det timrade uthuset bakom bastustugan huserar gårdens höns. På sommaren går de fritt på gården.
Vi pratar om uppfostran och Erika berättar att den dagen hon skaffar barn så kommer hon att stötta dem i det de vill göra, inte begränsa dem. Hon ska även berätta om hur hon själv har fått kämpa för att få vara med, där hon trivs allra bäst. Hon tycker att det är viktigt att komma ihåg hur det har varit förr. Då var inte kvinnorna lika aktiva inom renskötseln, istället såg de till att det fanns mat på bordet, hela kläder och att hushållet fungerade, berättar Erika. Hennes áhkku, eller farmor som man säger på svenska, talar ofta om hur viktigt arbete hon hade. Erika berättar att hon brukar säga ”Du gör det inte bara för att låtsas vara” och med det menar áhkku att hon vet att renskötseln är ett genuint intresse för hennes barnbarn.
– Jag har inget intresse för slöjd eller annat, sådant som mina kusiner intresserar sig för, vi pratar bara renar. Áhkku besitter så mycket kunskap.
Vad lär hon dig?
– Ja, hon säger att man är inte mer för att man är bland renarna. Det andra är lika viktigt. Hon menar att hennes jobb var lika viktigt, förklarar Erika.
Kommer vi att kunna vara på de här platserna? Måste vi mata renarna hela vintrarna? Jag känner mig maktlös, det är inget jag kan påverka, bara se på när det händer och anpassa mig efter det.
Erika Jannok beskriver sig som något av en bakåtsträvare. När det gäller traditionerna så vill hon helst inte se för stora förändringar. Hon ser bekymrad ut när hon pratar om hur tekniska landvinningar, som drönarna, hotar gemenskapen och känslan för naturen. Jag ber henne förklara och Erika beskriver hur renskötarna idag kan stå flera kilometer bort med en drönare i luften, istället för att ligga efter renarna. Hon befarar även att ”svahpa”, redskapet som används för att ta fast renarna, kan leda till att konsten att kasta lasso på sikt går förlorad.
– Där sitter jag fast i pappas tänkande, att inte bli för modern. Jag är rädd för att tappa kulturen lite.
Vi halkar in på drömmar om framtiden. Erika önskar att renhjordarna skulle kunna växa men det är många faktorer som spelar in. Önskan om att kunna leva det här livet och att hennes framtida barn ska bli en del av det är stark. Rädslan för klimatförändringarna som hon upplever är påtaglig. Hon funderar en stund innan hon med eftertryck säger:
– Kommer vi att kunna vara på de här platserna? Måste vi mata renarna hela vintrarna? Jag känner mig maktlös, det är inget jag kan påverka, bara se på när det händer och anpassa mig efter det. Vi ropar på hjälp men blir ändå inte hörda.
Hur påverkar det dig?
– 2019 regnade det i december, allt bete frös och en del vajor kastade sina kalvar för sin egen överlevnad. På våren, i mars, såg det lovande ut. Men det blev ingen vår i april och maj. Vi stödutfodrade dem på slinga från mars. Den sista april började vi flytta med renarna, västerut. Där matade vi dem i en månad. En del av kalvarna som föddes frös ihjäl och sedan kom örnarna. Det känns så hopplöst. Vi har kämpat hela vintern och det har varit tufft. Det nya renskötselåret börjar i maj, när kalvarna föds. Jag kände mig hjälplös och maktlös, säger Erika och sitter sedan tyst en lång stund.
Frågan om vad som är det bästa med hennes liv får inte oväntat svaret ”gemenskapen”. Pappa Alf brukar påminna henne om att ”när man jobbar med det här är inte ensam starkast”. Allt är knutet till renen och ofta när familjen pratar så snöar de in på renar, säger hon och skrattar. Alla är inkluderade, även släkten. På vintern har de renarna ihop och hjälps åt. Erika har ett sätt att uttrycka sig som väcker intresse, som att allt är självklart men ändå inte:
– Man har helt andra värderingar, har lärt sig att ta ansvar, behöver aldrig bevisa något för någon, även om man hela tiden bevisar något, säger hon och tittar ut över kammaren.
Är du van att ta ansvar?
– Ibland kan jag känna mig så mycket äldre, mognare. Som barn var vi ensamma i stugan i Sitas från åtta på morgonen. Det var mitt ansvar att se till att alla hade ätit frukost och lunch. Jag har fått lära mig att det är mitt ansvar att grejerna är på tork och att har du inte packat rätt så får du frysa.
Erikas icke samiska vänner tycker ibland att hon blir för upptagen när hon är på gärdet medan de samiska förstår varför. Många av dem är själva är upptagna på vintrarna och har svårt att hinna träffas. Hon upplever också att det är en annan jargong och helt andra förväntningar på föräldrarna, vad det gäller de svenska kompisarna. En del förväntar sig en ny bil och stora firanden. Själv har hon har stått frågande och tänkt:
– Vadå, ska mina föräldrar göra det?! Respekten för äldre har vi fått med oss.
Man behöver inte sänka grabbarna, bara höja flickorna - att man kämpar för båda. Det hade varit så viktigt om bara någon kille hade lyft det, nu är det bara tjejer som tjatar om det.
På Erikas arbetsplats Skierri är utbildningen utformad och profilerad efter samernas behov med fokus på språket, kulturen och de traditionella kunskaperna. I våras ville Erika prova på något annat och började då arbeta i Aitikgruvan. Hon trivdes bra med kollegorna, skiftgången var en fördel och lönen såklart - men längtan tillbaka till Skierri var stor. Hon lyser upp när hon beskriver känslan av att vara en del i barnens utveckling.
– Allt var dött i gruvan. Utanför var det grönt gräs men där inne var det dött. Det kändes som...vad fan? Jag har gått på Skierri när jag var liten, har alltid haft en bra känsla och gillar att jobba med barn. Du kan aldrig ha en dålig dag, även om du är på dåligt humör när du går dit så är du glad när du går därifrån, säger hon med ett leende.
När jag lyfter rasismen och hatet som en del samer upplever blir Erika dämpad. Hon tror att det handlar om okunskap och avråder från att gå i klinch med eventuella provokatörer. Själv undviker hon att svara ”passivt aggressivt”, som hon uttrycker det.
– Om någon säger ''Jag ska köra över renarna på vägen''. Hur du bemöter det avgör reaktionen. Pappa har sagt att vi inte ska bry oss, jag har alltid haft det i huvudet, låt det passera.
Har du erfarenhet av det?
– Jag har inte utsatts för samehat på det sättet men visst har jag fått kommentarer om detta, att nån kört på en ren. De kanske skämtar om det, men då tänker jag ''Skämtar du verkligen?''. Det finns folk som har upplevt mycket värre. Jag har skinn på näsan, jag tar inte åt mig men visst blir jag besviken även om jag inte visar det. Mycket är tack vare pappa, han har alltid varit så lugn med det, bemöt dem gott istället! Alla har ett gott intryck av honom, han har jobbat så länge för det och då försöker man göra likadant.
Erika står framför familjens renhage där en flock försiktiga renar håller till, så vi höll oss på lugnande avstånd.
Efter fyra timmar börjar vi avrunda intervjun, vi hade enkelt kunnat sitta fyra till. När vi reser på oss för att gå ut och fotografera avslöjar Erika att hon beslutade sig för att göra intervjun för att stärka sig själv.
– Jag är duktig på att lyfta andra tjejer men när jag själv får ansvar så tänker jag att - hade de ingen annan? Rädslan att göra fel är allt. Till exempel så har du inte många chanser att göra fel när det handlar om djur. Det är mer accepterat att killar gör fel. För oss är det mer; ''Om du ska göra det här så får du visa att du kan det!''
Hur tänker du då?
– Det är inte så att jag tycker synd om mig själv och är arg på grabbarna. Det är ett problem som man har vant sig vid. Jag missunnar dem inte det. Man behöver inte sänka grabbarna, bara höja flickorna - att man kämpar för båda. Det hade varit så viktigt om bara någon kille hade lyft det, nu är det bara tjejer som tjatar om det. Det hade varit ett steg i rätt riktning, säger Erika Jannok innan vi går ut till renhagen.
