Nadias flytt tillbaka till Gällivare lockade med norrsken, snö, skidåkning och närheten till fjällen. Hon hamnade först på  Fritidsgården Stacken, som nu flyttat till nya lokaler på Per Högströmsgatan och bytt namn till Polar. Idag innebär jobbet som fritidsledare fördelad tid mellan högstadieskolan under dagtid, och att bemanna Fritidsgården efter skoltid och på helger.

​

Berätta mer om Fritidsgårdens verksamhet

– Fritidsgården är hjärtat av vår verksamhet, vart vi finns för alla ungdomar i kommunen, säger Nadia och berättar att de arbetar förebyggande, till exempel genom att ge alternativ för en drogfri fritid. Dessutom försöker de vara lyhörda för vad ungdomarna vill och forma innehållet utifrån det. Nadia tycker att hon har ett stort privilegie som får jobba så nära kommunens ungdomar, lära känna dem och prata om svåra ämnen.

– I och med att vi bygger relation med ungdomarna så blir det mycket lättare att prata. Det är inte bara en jobbig vuxen som kommer och tjafsar.

Linnea tycker att fritidsledarnas roll är jätteviktig, eftersom hon tycker det är svårt att som tonåring få respekt hos vuxna, att de ofta möts av fördomar för hur ungdomar är.

– Ni har respekt för oss. Det känns som att många vuxna inte har respekt för barn. De måste ge oss ungdomar en chans att bevisa att man kan bete sig vuxet, och få den respekten. Det tror jag att många har svårt med.

Under eventet Polarvinternatten, deltog Linnea i ett panelsamtal på Gällivare museum där det aktuella ämnet lyftes, och hon blev överraskad av intresset och kunskapen hos de äldre i publiken, som hon erkänner att hon själv har en del förutfattade meningar om.

– Jag tror att vår generation är van att de äldre är emot oss på alla möjliga sätt. Oavsett om det handlar om telefonen eller det faktum att många äldre tror att en person kan 'byta kön', när det egentligen handlar om att insida och utsida ska stämma överens för att en människa ska få vara sig själv. Men på panelsamtalet upptäckte hon att det inte alltid behöver vara så.

– De var äldre och de var accepterande. De lyssnade.

Även Nadia har insett att kunskapen kring HBTQ-frågor är större än förväntat i kommunen. På en visionsdag med förvaltningen fick hon en glad överraskning när hon förstod att hon inte var ensam om att ta dessa frågor på allvar. Nadia frågade bland annat varför det bara går att välja mellan man och kvinna när man ska ange kön på kommunens medarbetarundersökning, vilket ledde till en givande diskussion.

– Ibland är det ganska små saker som krävs för att människor ska känna att man ser dem. Gör inte medarbetarundersökning där det bara går att välja mellan två kön. Det är som att direkt säga ‘Du finns inte’. Hur svårt är det att ha en ruta till?

Att rannsaka sig själv och sina kollegor ser hon som en jätteviktig start, men att det även måste avsättas medel och tid för göra kommunen ännu mer inkluderande.

– Det finns en massa miljoner att lägga på samhällsomvandlingen. Men om man vill sätta Gällivare på kartan och vara en arktisk småstad i världsklass så kanske man ska börja med att inkludera alla människor i det. Nadia menar att det inte bara ska vara enkelt för den som följer de förväntade normerna, och berättar om när hon flyttade till Piteå och lärde känna två personer som lämnat Malmfälten för att de var homosexuella.

– Så länge människor väljer att flytta för att man inte kan vara den man är så måste man visa att man tar det på allvar. Hon önskar att frågor kring könsroller, könsidentitet och jämlikhet får ta större plats, och få kosta pengar. Att det är ett måste för att få fler ungdomar att vilja stanna kvar i kommunen.

– Om vi vill att ungdomarna ska stanna så måste vi visa att vi lyssnar på dem, ser dem och tar de här frågorna på allvar. Nadia nämner det faktum att transungdomar ligger betydligt högre i självmordsstatistiken än andra ungdomar, och tycker att de styrande behöver göra mer för att visa att man tar det på allvar, och försöker öka kunskap och medvetenhet för att förhindra det.

– Man måste se det som en investering, inte nånting man gör för att det är kul med alla dom här färgerna. Det är inte ett sidointresse, det är faktiskt ett ansvar. Som kommunen behöver tar.

Den timme vi skulle träffas har passerat för länge sen, och Nadia måste snart ut i verksamheten och ta emot alla ungdomar denna fredagseftermiddag när snön och kylan lyser med sin frånvaro. Det märks att Nadia, Molly och Linnea brinner för dessa frågor och har ett stort behov av att lyfte ämnet när tillfället ges, vi kommer hela tiden in på nya, intressanta sidospår.

Jag frågar Molly och Linnea om de tänker bo kvar i Gällivare, efter gymnasiet. Båda svarar att de vill dra, men inte för gott. För trots att mycket kan kännas hopplöst ibland, så kan de ändå se små ljusglimtar.

– Man möter nya människor som tänker väldigt olika, men ändå på samma sätt ungefär. Så man lär sig att det ändå inte är så himla hopplöst, det kanske ändå kommer hända saker. Jag vet att jag kommer flytta förr eller senare, men jag vill kunna komma tillbaka och vara stolt över det faktum att det ändå är Gällivare jag bor i.

– Jag vill kunna vara en stolt Gällivarebo, säger Molly.

Kanske kan ungdomarna göra en liknande resa som Nadia, som trots mycket uppgivenhet nu kan se att det växer fram små öar av ökad inkludering och en vilja att förändra. Hon blir rörd när hon pratar om de framsteg som gjorts under de senaste åren.

– Jag är svinstolt över barnen, de har varit otroligt modiga, det är inte så himla lätt. I våra mörka vinternätter blåser det ändå lite regnbågsfärgade vindar. Det gör det. Så det finns en massa hopp.