FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
VERONICA NES &
CHARLOTTE LÖNNELID
Gruvarbetarna
REPORTAGE
Gruvbrytning har pågått i Gällivare kommun sedan slutet av 1800-talet men under lång tid fanns en lag som utestängde kvinnor från att arbeta i gruvan. Det var först 1978 som lagen upphävdes. Några av argumenten till att kvinnor inte skulle arbeta under jord, var bland annat att arbetet ansågs för fysiskt tungt och att giftiga ämnen och gaser kunde ge upphov till fosterskador. Från 1978 och framåt ökade andelen kvinnor i gruvan långsamt, det var först efter 2005 som det tog fart ordentligt. Men hur ser det ut idag? Face of Gällivare fick en pratstund med gruvarbetarna Charlotte Lönnelid och Veronica Nes som följt utvecklingen under de senaste tjugo åren.
Vi möts för ett samtal en fredagseftermiddag i början av mars, Charlotte kommer precis från jobbet och Veronica är ledig just idag. Jag ber dem berätta om hur allt började, hur det kom sig att de sökte jobb i gruvan.
Veronica Nes började arbeta i LKAB som tjugoåring, år 2000. Charlotte Lönnelid sökte sig dit några år senare, 2005. Tillsammans försöker de räkna upp hur många kvinnor som arbetade under jord på den tiden, Veronica håller räkningen på fingrarna och kommer fram till att det var färre än tio. Hon berättar om när hon bestämde sig för att söka jobb hos LKAB.
– Jag hade jobbat lite på Statoil, jobbat som städare men kände att jag ville köra maskin. Jag är uppvuxen med det hemifrån, har fått köra traktor, skoter, tävlat i folkrace. Jag har haft ett motorintresse, och tyckte att det var häftigt att jobba inom gruvindustrin, säger hon.
Charlotte, som läst ekonomisk linje på gymnasiet, hade studerat till fritidsledare och arbetat som det under ett par år. Jobbet som fritidsledare var bra, men hon ville prova något nytt och bestämde sig för att söka jobb i gruvan. Även hon hade en del erfarenhet av att köra maskin, bland annat jobbat som traktorförare. Eftersom hon bodde i Liikavaara hade det varit mer lämpligt att söka jobb i Aitik, men hon kände att underjorden lockade mer, så det fick bli LKAB.
När de berättar om vad de gjort innan kommer vi fram till att ingen av dem bott söder om polcirkeln, och när jag frågar om de funderat på att flytta någon gång svarar de utan tvekan nej, och skrattar åt hur bestämda de är. De trivs bra i Gällivare, med friluftslivet, jobbet, möjligheterna för barnen och ser fram emot den utveckling som gruvindustrin står inför.
Det var ju inte solklart, jag var ju kort, det var precis så jag såg ut och ratten var ju jättestor. Maskinerna lastade hundratjugo ton, riktiga mammutar.
Veronica började jobba i LKAB som 20-åring och har hunnit med att pröva på flera olika yrken under jord.
När Veronica sökte jobb i LKAB skickade hon in sitt CV på ett grönt papper för att sticka ut bland ansökningarna. Hon kommer ihåg nervositeten på arbetsintervjun, då fem gubbar satt framför henne och bad henne berätta om sig själv.
– Det var jättejobbigt, pirrigt, jag var tjugo. Men jag fick börja, och på den vägen är det.
När Charlotte började 2005 var det fortfarande en låg andel kvinnor som jobbade.
– Det var ju städerskorna som kom förbi där och städade. Det var bara en tjej som jobbat före mig på tillredningen. Där har jag kört skrotrigg, bultrigg, sprutrigg. Hon räknar upp alla maskiner hon kört, och jag som aldrig satt min fot i gruvan, har lite svårt att hänga med. Charlotte och Veronica förklarar tålmodigt. Planen var att jag skulle få följa med på en rundtur, men på grund av pandemin är det besöksförbud i gruvan.
Veronica berättar om den första tiden i gruvan, då körde hon truck. Efter en tid ville hon börja jobba som lastare, och frågade sin chef om hon kunde få testa. Han var lite skeptisk, men bad henne klättra upp i maskinen. ''Ser du ut?'' ''Når du ner till pedalerna?'' ropade han upp till henne. Veronica svarade ''Jaa'' på båda frågorna så chefen gav sig. ''Jaja, du får väl prova'' sa han till slut, Veronica skrattar åt minnet.
– Det var ju inte solklart, jag var ju kort, det var precis så jag såg ut och ratten var ju jättestor. Hon sveper med armarna i en stor cirkel för att visa. Maskinerna lastade hundratjugo ton, riktiga mammutar.
Att vara kvinna under jord var inte alltid enkelt, visst möttes de av en del frågetecken, men kände ändå att de blev accepterade av kollegorna.
– Tjejen som jobbat innan mig var ju stark, och jag hade ju häst, var van att lasta höbalar och bära fyrtio liter vatten om dagen, jag hade ju kört maskin. Så jag tror de kände att jag dög. Nog kände man väl att de jämförde lite mer. Klarar dom, orkar dom? berättar Charlotte.
– Tillslut fick jag godkänt. ''Du klarar allt utom att pissa ifrån hytten'', Veronica upprepar den gamla kollegans ord och skrattar.
Då, i början av millennieskiftet, började almanackorna och tidningarna med lättklädda kvinnor städas bort och det blev allt vanligare att kvinnor började arbeta under jord. Hos LKAB är idag är 24.7% av de anställda kvinnor, varav 19,5% jobbar i produktionen. I Veronicas skiftlag är 50 % kvinnor, hos Charlotte 60 %. Många förändringar har skett, inte minst vad det gäller kläder, hjälpmedel och ergonomi.
– Då var det ju sämre stolar, man fick bygga lite själv med trasor så att det funkade. Det har ju blivit bättre idag, de går att reglera, berättar Charlotte. Det fanns bara herrkläder, inga mammakläder, handskarna var jättestora. Veronica minns att hon fick vika upp overallen flera varv eftersom den var så stor. Idag finns kläder i alla storlekar.
Även synen på graviditet har förändrats. När Veronica blev gravid var det oklart var hon kunde jobba, många arbetsuppgifter ansågs för riskabla, men samtidigt var hon rädd att en omplacering ovan jord skulle innebära en lönesänkning. Detsamma var det när Charlotte blev gravid, anställda som väntade barn var något nytt att hantera, men de löste sig med tillfälliga omplaceringar för dem båda, och i dag är reglerna tydliga vad som gäller vid graviditet och amning.
Jag har ju sett att dom tycker att det bara är fördelar när det blir blandat. En bra fördelning av kön, ålder och erfarenhet är det bästa. De som kollade en lite mer, de var kanske lite mer osäkra i sin egen roll, tills de förstod att vi var ju lika och vi ville hjälpas åt, ville få fram malmen.
Charlotte Lönnelid sadlade om från fritidsledare till gruvarbetare för 15 år sedan.
Gällivare och gruvindustrin förknippas ofta med machokultur och hård jargong. Jag frågar hur de upplever det och Både Charlotte och Veronica känner att de skonats från grövre påhopp som andra kvinnor vittnar om, och det finns dem som slutat på grund av den tuffa gruvmiljön. Men de upplever också att jargongen har förändrats med tiden, blivit bättre.
– Humorn har varit lite annorlunda, lite grövre. Det skulle nog inte vara okej nu, som man pratade i kuren då, säger Charlotte. Men hela samhället har väl ändrats.
En som tittat närmare på machonormer i gruvan är Lisa Ringblom som är doktor i arbetsvetenskap vid Luleå Tekniska universitet. I sin avhandling undersökte hon kön och jämställdhetsarbete i den svenska gruvans arbetsorganisationer, och hon har intervjuat såväl gruvarbetare som personalchefer. Hon lyfter bland annat uttryck som ‘högt i tak’ och ‘rått men hjärtligt’, något som av många hon intervjuade använde för att beskriva jargongen i gruvan. Ringblom pekar på att det kan användas för att exkludera och ge uttryck för sexism. Hon ser att machonormerna tar mindre plats i takt med att fler kvinnor börjar arbeta i gruvindustrin, men menar att det krävs ett organiserat jämställdhetsarbete som inkluderar alla. Det räcker inte med att öka andelen kvinnor på arbetsplatsen, utan det måste arbetas med på en strukturell organisatorisk nivå, där även att männen bidrar till att skapa förändring.
Veronica och Charlotte är noga att påpeka att de haft många trevliga och hjälpsamma kollegor genom åren, och tycker framförallt att den äldre generationen är värda att lyfta fram.
– De här gamla goa gubbarna har ju varit bra förebilder. De kunde ha varit trettio år på lastningen, suttit där och skumpat, men motivationen var på topp. De var hjälpsamma, hade hög arbetsmoral. Veronica minns en äldre kollega som sa till henne att han lärde sig något nytt varje dag.
– De var bra förebilder, vi hade turen att få träffa dem. Charlotte är glad över att de varit tålmodiga och hjälpsamma när hon var ny.
– Jag har ju sett att dom tycker att det bara är fördelar när det blir blandat. En bra fördelning av kön, ålder och erfarenhet är det bästa. De som kollade en lite mer, de var kanske lite mer osäkra i sin egen roll, tills de förstod att vi var ju lika och vi ville hjälpas åt, ville få fram malmen. En del moment är ju farliga, så det är ju viktigt att man lär varandra vad vi behöver veta för att inte mista livet. Det är viktigt att man har bra förebilder.
Gruvnäringen går att göra mer inkluderande, och som Veronica och Charlotte beskriver har mycket hänt sedan de började, men att det fortfarande finns sånt som behöver förändras.
– Många moment är ju ganska fysiskt tunga, så det är ju bra om man jobbar mer på den tekniska biten. Mer extra hjälpmedel. Många tjejer vill inte vara så länge för att det sliter mycket. Det måste man tänka på om man vill man behålla fler kvinnor eller män som blir äldre. Det sparar ju på folks kroppar.
Man måste vilja. Ge det till barnen, låt dem var med. Se det lilla i det stora, och det stora i det lilla. Då blir det kanske lättare att våga söka de mansdominerade jobben. Barn måste få lära sig för att våga.
Jag kopplar tillbaka till det motorintresse som både Charlotte och Veronica pratat om, och frågar om det är en förutsättning att ha det för att arbeta i gruvan.
– Nej, det behöver man inte, svarar Charlotte. Hon berättar att de har fått lära sig mycket på plats, genom interna utbildningar. Men att hon haft olika motorfordon och haft hästar har varit en fördel i arbetet. För henne har det alltid varit en självklarhet att kunna ordna allt sin kring sina intressen själv. Både hon och Veronica upplever att de alltid vågat ta för sig, fått med sig en självsäkerhet och inte blivit hindrade att hålla på med vissa grejer, bara för att de varit tjejer.
– Jag hade en tuff farmor som lärde mig köra skoter som liten. Jag har haft det så sen barnsben, att de har trott att man ska klara av, det spelar ingen roll vad man har för kön, fortsätter Charlotte.
De har båda flickor i tonåren och är överens om att det är viktigt att som förälder inte begränsa sina barn beroende av kön, och är båda noga med att ge barnen möjlighet till mer praktiskt arbete, och kanske skapa ett motorintresse. Att som förälder visa vägen för barnen, att det inte alltid är mannen som ska göra de traditionellt manliga sysslorna som att byta däck, backa med släp, köra skoter.
– Man måste vilja. Ge det till barnen, låt dem var med. Se det lilla i det stora, och det stora i det lilla. Då blir det kanske lättare att våga söka de mansdominerade jobben. Barn måste få lära sig för att våga, säger Charlotte och Veronica fyller i:
– Mamma sa alltid, se till så att du klarar dig själv så att du inte behöver någon annan, bli självständig.
Veronica och Charlotte trivs bra med sina jobb, de upplever att en stor förändring skett på tjugor år och vill uppmuntra fler kvinnor att söka sig till gruvindustrin.
Efter att ha provat på olika yrken under jord så jobbar Veronica idag som gruvmätare, medan Charlotte jobbar med primärventilationen. Bägge två siktar på att arbeta inom gruvindustrin till pensionen, och ser positivt på den utveckling som sker, både kring samhällsomvandlingen och omställningen till fossilfri gruvbrytning. De tycker om jobbet för att de får vara i farten, att det är action och att de känner att deras arbete gör skillnad.
De ser själva stora fördelar med möjligheten att byta arbetsuppgifter, att det finns många olika yrken som ryms inom gruvindustrin. Både Charlotte och Veronica betonar att fler kvinnor ska våga söka sig till gruvnäringen, att kvinnorna har en allt mer självklart plats i gruvmiljön och att mycket har hänt på tjugo år.
– Har man lite intresse för gruvarbetet så ska man söka! avslutar Charlotte.
Julia Palo
Text & Bild
9 april 2021
FAKTA: Könsfördelning hos LKAB
Statistik könsfördelning hos LKAB 2020: 24,7 procent kvinnor. Andelen kvinnor i produktion (19,5%) är lägre än på tjänstemannasidan (35%). Andelen kvinnliga chefer är 23,2 procent. Målet är att såväl andelen kvinnor som andelen kvinnliga chefer ska uppgå till 25 procent år 2021. Källa: LKABs årsredovisning 2020.
Läs om Lisa Ringblom och hennes forskning: Machokultur i gruvor på väg att utmanas