Att skriva utkast, hålla i utbildningar och presentationer, ta fram grundliga analytiska rapporter brukade vara helt naturligt för mig. Då och då brukade jag till och med vara värd för olika evenemang.

​

Jag är nog en person som gillar att prata inför publik och skulle inte ens tveka om någon bad mig hålla en spontan presentation.

​

Tills jag flyttade till Sverige.

​

Innan jag ens flyttade hit gjorde jag mitt bästa för att förbereda mig genom att gå kurser i svenska på nätet. Men jag var i färd att lämna mitt hemland (Filippinerna), arbetade heltid, och försökte samtidigt packa ihop och sortera det liv som jag skulle lämna bakom mig och det nya liv jag nu skulle omfamna. Så svenskan hamnade i skymundan (även om jag kunde räkna från ett till tio vid det laget).

​

Av alla värsta tänkbara scenarion och utmaningar som jag föreställt mig så var det varken kulturkrocken eller hemlängtan som drabbade mig värst, utan det var språkbarriären.

Jag har läst någonstans att norra Sverige är mindre förlåtande och att det är svårare att få ett jobb om du inte kan svenska. Jag menar inte att det är omöjligt att hitta ett jobb, men det innebär fler utmaningar om du inte har talar bra svenska. Därför var att börja på SFI det smartaste och mest praktiska jag kunde göra för min integration.

​

Det fanns en tid för länge sen när jag var en väldigt utåtriktad person. Så rädslan att inte ens kunna formulera en mening på svenska om vad jag ätit till frukost gav mig så mycket ångest att jag nästan kände mig gråtfärdig efter varje SFI-lektion.

​

Jag ska berätta var den här ångesten kom från: a) Jag växte upp i en kultur där bra kommunikation innebär nästintill perfekt grammatik. I SFI kunde mitt gamla jag inte ens identifiera vilket ord som var ett en- eller ett-ord! b) ur ett perspektiv från en person som byggt sin karriär inom ett specialistfält som kommunikation och forskning kastades jag plötsligt ut på djupt vatten i ett språk som är tämligen oförlåtande.

​

Nej, svenska är inte särskilt förlåtande. Ett felaktigt uttal av ett ord kan leda till missförstånd. Vissa hävdar att svensk grammatik liknar engelskan, och därför borde det vara enkelt att lära sig för dem som behärskar engelska. Men jag kan berätta att så inte är fallet. Dessutom har varje person olika utvecklingskurvor: några börjar med utgångspunkt i ett helt annat alfabet medan andra har genomgått högre utbildning.

​

Jag var väldigt medveten om min grammatik och mitt uttal och insåg att jag ofta blev tyst som en mus och kände mig underlägsen andra. Jag bar ständigt på en tung känsla som påminde om ånger. Om jag hade pratat på mitt modersmål hade jag kunnat uttrycka tankar flytande och målande. Men jag var envis och fortsatte, eller jag kanske ska säga att jag ”kämpade på”. Det finns inget annat sätt. Jag pratade svenska på jobbet, med min familj, och med några av mina vänner.

​

En kollega frågade varför jag inte pratade under ett APT. Hon sa att hon var intresserad av hur förskoleverksamheten fungerade i mitt hemland. Kanske blev det en vändpunkt, en uppenbarelse kanske man kan kalla det, att oavsett om jag är tyst eller pratar på så kommer min svenska grammatik och uttal inte bli perfekt, inte under de närmaste åren eller kanske ens någonsin.

​

Jag upplever fortfarande språkångest då och då. Men definitivt mer sällan nu än förut. Och när jag känner det så byter jag till den gamla goda svengelskan. För visst är det väl bättre att få fram sin poäng än att hålla tyst om sina tankar och idéer vilka de än är, eller hur?