FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
LENA OLOFSSON
Med ett hjärta som klappar för byn
REPORTAGE
Överallt finns eldsjälar som lägger ner mycket tid på något som kanske inte ger någon ekonomisk vinning, men som ger ett stort mervärde för människorna och platsen runt omkring. Lena Olofsson är en sån person, hon brinner för sin barndomsby Purnuvaara. Genom hembygdsföreningen skapar hon arrangemang som välkomnar utflyttade bybor, boende i närområdet och andra nyfikna förbipasserande, samtidigt som hon värnar om byns historia och att ta tillvara på sina rötter.
Tre mil norr om Gällivare, längs med vägen mot Nilivaara ligger Purnuvaara eller Buornavárri som är dess samiska namn. Vid landsvägen finns ett fåtal hus och en busshållplats, vilket många förbipasserande antar är hela byn. Men för dem som svänger vänster efter busshållplatsen leder vägen in till själva Purnuvaara. Vägen är hästskoformad och kantad av gårdar, ängar och gammal tallskog. Där bland tallarna, ligger en gammal timring omringad av flera gårdshus. Här bor Lena och Hans sedan tjugo år tillbaka. Lena öppnar ytterdörren och välkomnar mig. Grannen Sten har precis varit på kaffe och ska vända hemåt med fyrhjulingen. Vi småpratar lite medan Lena dukar upp för utomhusfika. Jag imponeras av den fina timringen.
– Den är flyttad från Raatukkavaara, säger Lena och berättar om när timringen levererades nermonterad, och genererade en del skeptiska blickar från omgivningen. Det var få som då trodde på projektet. Men Lenas man Hans såg potentialen och timrade upp huset, och sedan tjugo år så är det deras hem. Lena själv är uppvuxen i huset intill, och är väldigt bekant med de omgivande markerna. Hon pekar på skogen på andra sidan vägen.
– Där genom skogen sprang jag till mina kusiner och lekte. Skogen har knappt ändrat skepnad sedan dess. Vi tittar oss omkring och konstaterar att det är tur att den fått vara kvar, och tänker på andra byar där skogen plötsligt avverkats och platsen totalt ändrat skepnad över en natt. Något som Lena hoppas att hon ska slippa vara med om.
För att komma till själva byn Purnuvaara/Buornavárri måste man svänga vänster efter busshållplatsen, om du kör från Gällivarehållet.
Jag har tänkt på Lena och hennes engagemang en tid, men i och med pandemin har jag valt att vänta med att intervjua henne tills vi kan träffas. Nu har Lena fått sin första dos covidvaccin, och tackar gladeligen ja till intervjun, nog kan hon väl ha lite att surra om säger hon. Lena är mångårig ordförande i Purnuvaara hembygdsförening och den självklara kontaktpersonen i byn. Hon råddar och fixar, håller kontakt med utflyttade bybor, välkomnar de nya och ser till att det händer saker på hembygdsgården. Under pandemin har aktiviteterna ställts in, men på hembygdsgården har de några hyresgäster så Lena tittar till dem, ser till att de trivs och fixar om något behöver ordnas.
– Den som hyr nu tycker det är toppen att kunna hyra en egen lägenhet, tycker det är jättefint och mysigt. Han trivs, och så sa han ’’Lena, och så finns ju du här’’ säger Lena och skrattar.
Titt som tätt blir hon kontaktad av folk som vill flytta till byn, men tyvärr är det få hus som säljs och de hus som står tomma börjar förfalla. Idag bor ungefär tjugofem personer i byn, men när Lena var liten var de några fler.
– Det var kanske kring fyrtio-femtio personer, familjerna var ju större då. Lena berättar om uppväxten i Purnuvaara. Hon var yngst av sju syskon, den äldsta systern var nitton år äldre, och systern Solveig som var sjutton år äldre skötte om Lena som bebis och blev som en extramamma för henne. Lena var en liten sladdis, närmsta brodern Ingemar var fyra år äldre.
– Mamma var ju nästan fyrtio år när hon fick mig, jag kanske inte var så önskad, hon ville inte ha fler barn. Lenas röst spricker lite när hon tänker tillbaka på uppväxten, sen fortsätter hon; Jag har alltid känt mig älskad av mamma och pappa, trots att jag kom sist, så har jag känt mig lycklig. De ville nog inte ha en till men nu blev det så, och det är väl ganska härligt att tänka hur det blev.
Hon brister ut i ett leende och pratar om sin barndom med glädje, minns det fina livet i byn med familjen, kusinerna och allt de hittade på. Skolan gick hon i Dokkas och vännerna cyklade mellan byarna för att träffas. På vintrarna inhyste familjen renskötarfamiljer som kom med renhjorden för vinterbete kring byn.
– De var så roligt när flyttsamerna kom. De bodde i vår lillstuga över vintern och som barn tyckte jag det var jätteroligt, jag fick ju nya lekkamrater. Det kom flera olika renskötarfamiljer under vintern som hyrde in sig i gårdarna i byn. Ibland kom det en ensam renskötare som behövde husrum någon natt, och självklart fick denne övernatta på köksgolvet hemma hos dem. Det var inget konstigt. Man hjälptes åt.
– Vi barn hade så mycket roligt. Men när de packade ihop sina grejer så tyckte mamma att det var så tråkigt. Hon var ledsen, för vi hade ju fått så bra kontakt, hade haft så roligt tillsammans.
Ibland kom det en ensam renskötare som behövde husrum någon natt, och självklart fick denne övernatta på köksgolvet hemma hos dem. Det var inget konstigt. Man hjälptes åt.
Pappan dog när Lena var tretton år, i en hjärtinfarkt bara femtiosju år gammal. Året därpå fick Lena börja på realskolan i Malmberget och lämnade byn. Hon tyckte om skolan och hade det lätt för sig. Så småningom sökte hon in på seminariet i Luleå och utbildade sig till lärare men efter studierna återvände hon hem igen, gick mot strömmen i en tid då många andra valde att flytta iväg. Hon nämner parollen AMS – Alla måste söderut, som innebar att många flyttade söderut dit jobben fanns.
– Att man inte blev kvar där vid kusten som alla andra, men det fanns en dragning att jag skulle komma tillbaka hem. Tjugofyra år gammal fick hon jobb som lärare på Purnu skola. Efter något år stängdes skolan och hon pendlade till Nattavaara by där även maken Hans jobbade. När barnen blev äldre beslutade sig familjen för att flytta närmre samhället, och byggde så småningom hus i Koskullskulle.
Lärarjobbet var en fullträff för Lena som trivdes bra med yrket under alla år. Hon fick även chansen att vidareutbilda sig till specialpedagog. Att byta miljö och få nya influenser har varit viktigt för henne och hon har jobbat på flera av kommunens skolor. Efter byskolorna blev det Myranskolan, Gunillaskolan och till sist Sjöparksskolan innan hon tog pension för ett par år sedan. Med Lenas pigga, öppna sätt är det lätt att förstå att hon varit en omtyckt lärare och kollega. Det bästa med jobbet, något som hon kan sakna idag, var kontakten med barnen.
– Det har hållit en själv alert. När du umgås med barn och ungdomar får du ju hela tiden vara med i vad som händer. Vara lite bollplank och resonera, och vara med på deras intressen.
Än idag kan gamla elever ropa ’’Hej Lena!’’ till henne när de springer på varandra.
Purnuvaara hembygdsgård. Engagemanget i hembygdsföreningen tar mycket tid, men Lena uppskattar all glädje och gemenskap som det ger.
Att engagera sig faller sig naturligt för Lena, hon vet direkt vad som behöver göras och ser utvecklingspotential i det mesta. På väggen inne i boningshuset hänger olika minnen och fotografier från barndomen, men även en teckning av henne som en kollega gjort. Det är Lena som är på språng, med ett stort leende. På sig har hon en tröja med Koskullskulle AIFs logga, klackeskor och skidor på fötterna. Hon skrattar åt porträttet och dem som träffat henne kan nog känna igen avbilden på långt håll. Hon var engagerad i barnens idrottsklubbar, Barnens dag-rörelsen och så småningom med och startade upp Purnuvaara hembygdsförening.
– Hade jag bott i Gällivare hade jag nog varit med i fler föreningar, engagerat mig på plats. Jag hade säkert varit med i PRO, eller hembygdsföreningen i Gällivare, säger Lena roat. Hon känner sig själv väl, sin iver att få hugga i och förmåga att dras med i diverse aktiviteter. Men hon bekymras av den svaga återväxten i föreningslivet och önskar att den yngre generationen visar intresse för att jobba ideellt för en god sak. De andra i föreningen är oroliga över hur det blir när Lena slutar, vem ska ta över då? Fast än så länge njuter Lena av alla de fina upplevelser hon samlar på sig i och med engagemanget.
– Det har varit fantastiskt roligt att få möta alla människor, tänk vad mycket det har gett att vara med i en förening. Men man ska inte räkna timmarna man lägger ner. Man får ju så mycket tillbaka, det berikar mig. Men visst har det tagit på krafterna ibland men trots allt slit så minns hon tillbaka på allt roligt hon haft och ångrar inte all tid hon lagt ner. När Byakult-projektet drog igång för ett par år sedan hakade Lena självklart på.
– Jag var ju till och med i teatern. Jag är ju som inte rädd och tänker ’’Nä jag ids inte jag är för gammal’’. Jag hoppar på, det spelar väl ingen roll. Jag är trygg i mig själv, det gör väl ingenting om det blir fel eller om man gör bort sig, vad gör det? Man kan göra om.
Lena bjuder på fika utanför boningshuset.
När man är ung kanske man inte bryr sig, man är inne i sitt och man tänker inte så mycket på varifrån man kommer. Men när man blir äldre och börjar tänka till blir man nyfiken.
Det är fint att höra Lena berätta, hon utstrålar livslust och glädje och vill bidra till att människor känner sig välkomna. På senare år har hon börjat intressera sig allt mer för byns historia, och skapat flera projekt genom hembygdsföreningen. Lenas nyfikenhet tillsammans med övriga bybors engagemang har lett till att idéer blivit till verklighet. Det senaste är den mobila dansbanan som byggdes förra året. Lena hade hört att det en gång funnits en dansbana i utkanten av byn, men aldrig sett den. Hon bad grannen Sten visa platsen, och där i riset fanns de gamla stenarna som dansbanan vilat på. Den uppfördes någon gång på fyrtiotalet för att byns ungdomar skulle kunna roa sig, utan att störa laestadianerna i byn. Så småningom revs dansbanan och platsen växte igen, men tack vara Lenas nyfikenhet har byborna nu konstruerat en mobil dansbana som de ser fram emot att inviga. Lena har även vandrat längs bäcken och funnit gamla kvarnplatser som hon hoppas kunna skylta upp. När hon vandrar stigarna i byn, bär hon på känsla av att det är där hon hör hemma, och många minnen väcks till liv.
– Min morbror Hjalmar berättade åt mig att de var tjugofyra syskon. ’’Aldrig!’’ sa jag, det måste vara svammel. Men Lena kollade upp om det verkligen stämde och fann nitton namn, som var de barn som överlevt de första åren. Hon pratar med förundran. Det första barnet fick mormor när hon var nitton år och hon dog när hon var fyrtiofyra. På en gång man fick barn var det bara att gå ut i ladugården och sköta om djuren. Tänk vad de har varit starka kvinnor på den tiden som orkat kämpa. Lena blickar ut genom fönstret och på tallskogen som stått där stadigt genom hela hennes liv, precis som den gjort generationerna innan henne.
– När man är ung kanske man inte bryr sig, man är inne i sitt och man tänker inte så mycket på varifrån man kommer. Men när man blir äldre och börjar tänka till blir man nyfiken. Men man har som inte alltid lyssnat, eller frågat sina mor- och farföräldrar om hur det har varit. Det är ju viktigt, därför brukar jag visa mina barn och berätta vad de gjort förr, berättat om sakerna som funnits så de får ett lite hum om hur det sett ut i byn.
Lena återkommer ständigt till tanken på rötterna, och jag frågar henne varför hon tycker att de är viktiga att känna till.
– Att kunna känna trygghet att veta var man kommer ifrån, nästa generation måste få veta hur det har varit. För att kunna gå vidare måste man ha lite kunskap om hur det varit tidigare. Lena kommer in på språket, och gällivarefinskan som hennes föräldrar och syskon talar, själv förstår hon litegrann.
– Det var skämmigt att kunna finska, inte pratade man väl finska i skolan, det var fult. Det är synd att man inte kunde vara stolt över finskan när man växte upp. Men jag är glad för det lilla jag hann lära mig i barndomen, det sitter ju kvar än.
Inte har jag väl nån större vinning att jag håller på med det här, inte behöver jag göra det. Men det ger ju något åt en själv, det ger ju nåt här inne
Vi klär på oss för att ta oss bort till Hembygdsgården, som ligger längre in i byn. Jag frågar Lena hur hon upplever livet på landsbygden, och om det är något hon önskar var bättre.
– Man ska klara sig själv, man får skylla sig själv att man flyttat ut till byn. Som äldre blir man mer beroende att få hjälp att klara sig. Tänk om man åtminstone skulle kunna få belysning. Så fort ett hus blir tomt, så släcks en lampa, det är tråkigt. Jag promenerar ju ofta runt byn, det finns en stolpe uppe i byn och en vid vägskälet. Vad kan en glödlampa ta? Lena nämner bussförbindelser, fiberanslutning och postgång som andra förbättringsområden. Hon kikar i brevlådan för att kolla om dagens post anlänt.
– Bokbussen kommer, det är ju jättebra. Den stannar här på vår gård, och det är ju kul, så får man lite nya böcker. Det är en sån trevlig service.
Lena kollar dagens post. Livet i byn är fantastiskt, men innebär en del utmaningar och skulle kunna bli enklare med förbättrad service.
Byns grusväg har tinat fram, och vid hembygdsgården visar Lena deras nybyggda boulebana som även den börjat tina fram. Hon visar runt inne i huset, som tidigare var byns skola. Här ute på gården brukar de bland annat ordna pokerspel, nationaldagsfirande och kulturkvällar. Inbjudna gäster uppskattar den välkomnande atmosfären som Purnuvaara hembygdsförening förmedlar, något som kommer av självklarheten att ta hand om alla som kommer till byn.
Till sommaren ser Lena fram emot att träffa människor igen, välkomna gäster och att det blir liv och rörelse i byn. Utflyttade bybor har lovat att komma upp till sommaren, och Lena är förväntansfull och ivrig att dra igång aktiviteter igen. Räkna timmar eller klaga på att det tar för mycket tid gör hon som sagt inte.
– Inte har jag väl nån större vinning att jag håller på med det här, inte behöver jag göra det. Men det ger ju något åt en själv, det ger ju nåt här inne, säger Lena och lägger handen på hjärtat.
Vi vinkar hej då och Lena vandrar hemåt längs byavägen, raska, lätta steg, precis som hon gjort sen hon var liten. Ja, Lena, det är tur att det finns såna som dig!
