FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
MAJ ASPEBO
Maj och kampen om skogen
REPORTAGE
Skogen är vårt andra livsrum, en plats för återhämtning, aktiviteter och där vi även kan fylla på vårt skafferi. Det går sällan en dag utan att Maj Aspebo ger sig ut i skogen, något som hon vet att hon inte kan ta för givet. Idag är hoten mot våra skogar och den biologiska mångfalden många, och Maj har valt att tillägna en stor del av sitt liv till att skydda den.
- Klockan är fem i tolv, och har varit det länge. Maj menar allvar när hon säger att vi måste kliva fram, att vi inte längre kan sitta och titta på medan den biologiska mångfalden går förlorad. Därför sitter hon i styrelsen för Naturskyddsföreningen i Norrbotten. Där har de tillsammans skapat en skogsgrupp som just nu arbetar för att utbilda fler skogsinventerare.
- Det är mitt bidrag till att försöka entusiasmera fler människor att våga ta ett steg framåt. Det är fredag eftermiddag, vi dricker te vid köksbordet och Maj har på förmiddagen varit ute och plockat svamp, det går ännu att hitta fin matsvamp.
Maj är pensionär sen tre år tillbaka, efter fyrtioett år hos LKAB. De sista tjugo åren arbetade hon som borrare under jord. Ett till stor del skitigt, tungt jobb i dunkla miljöer, som kräver återhämtning. Här har naturen spelat en stor roll för Maj, det är i naturen hon har laddat sina batterier.
- Jag är ju född och uppvuxen med naturen, så för mig finns det sju dagar i veckan, och jag ser verkligen till att utnyttja det.
Hon bor i Koskullskulle och har bott i Gällivare kommun i hela sitt liv.
- Jag trivs att bo här. Men jag tror att man är lite hemmablind när man bott här hela sitt liv. Men ju äldre jag blivit desto mer medveten har jag blivit om hur viktigt det är att få bo såhär nära naturen. Hon ser att det händer mycket positivt i Gällivare.
- Stadsomvandlingen kommer säkert att bli bra är det är klart men det innebär en del stök och bök. Men i slutändan så blir det nog bra!
Som pensionär har hon gott om tid att spendera i naturen, hon promenerar med sina hundar, inventerar skog, letar nya arter och plockar svamp. Sedan några veckor tillbaka är hon nyexaminerad svampkonsulent, efter två års distansstudier.
- Det är väl dags när man hållit på med det i 30 år! Jag ser detta som en bit av folkbildningen. Jag vill lära andra, och förändra synsättet på svamp. Jag vill att folk här ska förstå vilket gyllene tillfälle de har att gå ut och plocka sin egen mat i skogen. Hon menar att svampkulturen i Norrbotten är väldigt dålig, och jämför med Finland som har en stor industri på inhemsk svamp.
Maj tycker att uppdraget som svampkonsulent är väldigt roligt och berikande.
- Kunskap är inte tungt att bära! Alla blir så entusiastiska och det är otroligt kul att lära ut ett sånt här ämne! säger Maj och ler, hon har fortfarande svampgrupper som hon träffar, trots att säsongen snart är över.
Maj är en välkänd person inom naturskydd i Norrbotten. De senaste åren har hon varit en del av nätverket Pantertanterna som utökats till ’Nätverket för kampen om Rävdalen och Djävulsklyftan’.
- Skogsbolagen hade lite svårt att tackla 60-åriga damer som engagerade sig för skogen. De hävdade att ett kalhygge skulle ge oss bra lingonmarker. Men inte har man tid att plocka lingon när man kämpar för skogen!
Jag frågar varför de kämpar för just detta skogsområde. Maj tar upp ett grytunderlägg och använder det för att peka ut området.
- Det här är Rävdalen, säger hon och pekar på en liten yta i mitten. Allt runtomkring är borta, avverkat. Rävdalen är den enda homogena skogen, det finns inga vägar in i området. Det är alltså ett helt område som inte är avverkat, såklart finns det produktionsskog, men idag är inget kallavverkat.
För Maj och många andra Kullebor är det ett viktigt rekreationsområde, som även lockar till sig besökare från andra delar av kommunen.
- För oss som bor i Kullen är det gångavstånd till området. Dessa samhällsnära rekreationsområdena är idag jätteviktiga. Maj menar att skogen är väldigt viktig för oss människor, och att det inte är något vi bara kan ta för givet.
- Det är ju vår ventil, det är så vi lever. De flesta människor häromkring har ju skogen som sitt andra livsrum. Det är dit vi går om vi skogsbadar, åker skidor, skoter och så vidare. Det är dit vi går när vi laddar om batterierna.
Jag frågar Maj om det klimathot vi ser idag, och hur länge hon själv varit medveten i frågan.
- Jag har nog alltid varit medveten om det, men det har blivit väldigt mycket mer på de sista fem åren. Det kan också ha att göra med att man blir äldre, och ser ens barn växa upp. Hon är bekymrad över hur hennes egen generation inte tagit klimathotet på allvar.
Men den yngre generationen gör henne hoppfull och nämner Greta Thunberg och effekten som kommit i och med hennes engagemang, men betonar att det måste hända ännu mer.
- Barn är otroligt mottagliga. Jag var bland annat på Friskolan för att prata med eleverna, och funderade på hur jag skulle lyckas fylla två hela timmar. Men det slutade med att vi pratade om allt från biologisk mångfald till elbilar och tillvaratagande av metaller. Ungarna ville inte gå hem fastän det var fredag! Hon ler åt minnet och fortsätter
- De fattar mycket mer än vi tror. De finns hopp när man lyssnar på barnen, de är kloka.
Den oändliga tid Maj lagt ner i sin kamp för skogen har varit ideell tid, och det som fick henne att vakna till på riktigt var skogsbruket. Hon ser det som sin uppgift att få fler att reagera, och engagera sig för att bevara den biologiska mångfalden.
- Vi kan sprida budskap, träffa folk, bygga plattformar och engagera. Och stå upp för det vi tror på. Detta handlar inte så mycket om vad som händer i min generation, utan det som jag ska lämna efter mig till mina barn, framledes.
Efter tekoppen går vi ut på myren. Den skvattram som blommat så vackert i sommar har nu bleknat, men doften känns ändå och myren lyser orange. Maj hittar några tranbär bland mossan, och hon lägger förmodligen märke till långt fler unika arter än vad jag gör. I skogsbrynet hittar vi en torrfura med inmejslade spår efter olika insekter. Maj har tyvärr glömt sin lupp, som hon annars alltid bär med sig. Då hade hon kunnat visa mig vilka termiter som gjort vilka spår. Jag frågar om hon ofta hittar nya arter när hon är ute i skogen.
-Gå in på Artportalen och sök på mitt namn så ser du vad jag brukar syssla med om dagarna!
