FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
SAMUEL ROVA
''Åkeriet finns överallt,
det genomsyrar hela mitt liv''
INTERVJU
Transportstudenten Samuel Rovas största intresse i livet är lastbilar. Född in i en stor åkerisläkt drömmer han om att en dag få ge sig av och upptäcka nya vägar, långt bortanför Norrland. Face of Gällivares skribent Maria Sätterqvist möter Samuel i ett samtal om att lämna hembyn för Malmfälten, om vikten av ett enkelt ”hej!” och den fina gemenskapen inom idrotten och jakten.
Vi hörs över telefon, en snuva kom i vägen för vår planerade intervju. I helgen är Samuel Rova i hembyn Kangos; i mormor och morfars hus, eller mummu och muffa, som vi säger i Tornedalen. Samuel talar inte, i likhet med många andra yngre, modersmålet meänkieli; men han förstår det mesta.
– Det var fult att prata meänkieli och det har levt kvar. Vi är många som inte har fått lära oss, svarar Samuel på frågan om varför han inte kan konversera på hemspråket.
Med påtaglig stolthet i rösten berättar han om Norrbottens första friskola - ”I Kangos såklart” - där samtliga elever fick lära sig meänkieli under en lektion i veckan. De fick även betyg i ämnet. Samuel Rova fick grundläggande språkkunskaper; som färger, siffror och hälsningsfraser men de långa konversationerna kräver än mer övning, konstaterar han.
Samuels liv startade år 2002 i Kiruna, där familjen Rova bodde ända tills Samuel var sex år gammal. Då flyttade han till Kangos med mamman och sina två bröder. Där väntade kusinerna och morföräldrarna och Samuel fann sig snabbt till rätta. På helgerna pendlade han till Kiruna där pappan arbetade som lastbilschaufför.
Storebror Johannes inspirerade Samuel att börja spela innebandy och det hela utvecklades till ett stort intresse.
– Först spelade vi tre gånger i veckan, sedan alla dagar i veckan här på Allhuset, berättar Samuel med ett skratt.
Precis som så många andra så spelade Samuel dataspel men när jobbet och jakten kom in i hans liv så fanns det inte lika mycket tid för gaming.
– Jag var med när muffa sköt en älg och jag fick lära mig att flå den. Jag fick riktig gemenskap med muffa och hans bror. Stanken från magen var speciell och det var djävulskt varmt nära älgen. Då förstod jag verkligen hur stor en älg egentligen är.
Samuel kommer från Kangos och har veckopendlat till skolan i Gällivare under gymnasiet. Foto: Julia Palo
Samuel har jagat i fem år och har ingen stress med att skjuta en älg då han anser att alla i jaktlaget är en del av jakten och arbetet. Han förklarar att gemenskapen och banden man får till de andra, är det bästa av allt. Trots att det kan spöregna och väntan på hundföraren kan bli riktigt lång så talar Samuel med glädje om denna livsstil.
– När man har klivit upp i ottan efter en lång, hård arbetsvecka för att jaga med de andra - den känslan är det bara vi, som har upplevt, som fattar.
Nu har Samuel börjat att träna på gym men berättar glatt att han har ett intresse som är större än alla de andra - nämligen lastbilar.
– Muffa hade åkeri, både lastbil och taxi. Kangos taxi är vårt företag. Här inne i mummus och muffas hus finns gamla bilder på den tidens lastbilar och idag har mamma tagit över verksamheten. Pappa har också ett eget åkeri i Kiruna. Åkeriet finns överallt, det genomsyrar hela mitt liv.
Gymnasievalet för tre år sedan var självklart. Samuel valde Transportlinjen i Gällivare - sexton mil från Kangos. På Kunskapens hus har Samuel och de andra eleverna fått lära sig det mesta om chaufförsyrket; bland annat hur man kör lastbil, traktor och hjullastare. Majoriteten av eleverna är killar. Samuel är nöjd med valet och berättar att han har arbetat extra i Kiruna under helgerna. Nu tar han studenten. Hela sommaren ska han arbeta på vägbygget i Masugnsbyn och då kan han bo i hembyn igen.
Jag var den sista som flyttade in i Focushuset, i Malmberget, och den sista som flyttade ut. När jag bar in mina kartonger mötte jag utflyttarna.
Hur löste du boendet i Gällivare?
– Muffa kände en åkare som jag skulle få hyra ett rum i ett garage av - men två veckor innan jag skulle börja skolan så hittade vi faktiskt en lägenhet. Jag var den sista som flyttade in i Focushuset, i Malmberget, och den sista som flyttade ut. När jag bar in mina kartonger mötte jag utflyttarna.
Samuel trivdes i sin lägenhet, den hade utsikt mot ”den där hemskt stora Gropen” och var mysig. Gruvsprängningarna var han redan van vid från Kiruna men i Malmberget sker de en timma tidigare, kl. 00.15. Då har Samuel inte alltid har hunnit somna ordentligt.
– Det skakade rejält! Tallrikarna och glasen i skåpen hoppade till och en natt vaknade jag av att tavlan kom ner och gick sönder, så hälsa LKAB att de är skyldiga mig en ny, skrattar Samuel i telefon.
Trots att boendet var bra så trivdes inte Samuel fullt ut. Han beskriver att det var svårt att få kontakt med Gällivareborna, även om det fanns många som han tyckte ”verkade vara bra”.
– Man kände sig lite ensam och utanför i början, dessutom hade jag sexton mil hem. Det är inte lika lätt att lära känna nya när man inte är ett barn längre. Varje helg åkte jag hem till byn.
Samuel har inga planer på att stanna i Gällivare - på grund av sina upplevelser.
– Jag hejade på folk i hissen och på dem jag mötte men de svarade inte. Jag är van, från byn, att alla hälsar på varandra.
Till slut fick Samuel bra kontakt med två andra elever - det visade sig att de kom från Korpilombolo och Aapua.
– Jag gillade dem lite mer än de andra - de var de enda som hejade tillbaka. Vissa Gällivarebor är såklart trevliga men det är viktigt att titta upp från telefonen och att hälsa. Att de visar att de ser en.
Samuel bestämde sig för att skapa en mer social tillvaro och tog därför kontakt med innebandylaget som tränar i Malmbergets sporthall.
– Det är en seriös nivå och alla är trevliga där. Hemma hade jag spelat med ett kompisgäng, här har de ett A - lag. Det är kul att vara med i en sådan verksamhet. En fantastisk upplevelse faktiskt!
Man kände sig lite ensam och utanför i början, dessutom hade jag sexton mil hem. Det är inte lika lätt att lära känna nya när man inte är ett barn längre. Varje helg åkte jag hem till byn.
Under studietiden valde Samuel LKAB-linjen som extraval. Eleverna blir då kopplade till bolaget genom att de får kort och praktik, vilket brukar leda till att de får in en fot. Där finns en lärare som gjorde intryck på Samuel.
– Kjell är väldigt trevlig. Jag kommer särskilt ihåg det första mötet, han var inte som alla andra. Han var sig själv. Det är samma med transportlärarna. De är alla riktigt bra och har betytt mycket för mig här i Gällivare.
Är det kanske lättare att knyta an till de som är från samma trakter?
– Ja, så är det. Vi har samma dialekt, kroppsspråk och vi svär på samma språk, haha. Jag relaterar mycket bättre med dem. Det är som hemma.
När jag frågar om Kunskapshuset så berättar Samuel att han tyckte bättre om den gamla skolan - Välkommaskolan. Han anser att den var bättre konstruerad och beskriver hur nybygget har haft problem med ventilation och vatten som läckt in.
– Så tycker jag att det var väldigt dyrt att bygga den! Som ett exempel hörde vi att en av trapporna kostade många miljoner. De kunde ha spenderat pengarna mycket bättre, tycker jag.
Vad tycker du är det bästa med Gällivare?
– Innebandyn, utan tvekan, och Transportlinjen! Det har jag med mig resten av livet.
Vi börjar prata om framtidsdrömmar och Samuel berättar att han är öppen för nya erfarenheter.
– Det hade varit kul att upptäcka Sverige och Europa från en lastbil. Att få upptäcka nya vägar utanför Tornedalen och Norrland. Jag hade lätt kunnat bo någon annanstans. Kanske testar jag Stockholm, min farbror har ett åkeri där. Inte konstigt att jag valde transport!
Samuel sitter tyst en stund och fortsätter sedan berätta hur avstånden här uppe gör det svårt att vara spontan. Allt måste planeras när ”det är sexton mil till skolan och sex mil till optikern”. Han menar att storstadsborna har fler möjligheter i vardagen.
– En stockholmare kan ta pendeln och vara hemma på en halvtimma, de kan vara spontana och hitta på saker. Ta en fika eller vad som helst.
Samuel ser fram emot att lämna skolan bakom sig och kunna satsa på chaufförsyrket ordentligt. Foto: Julia Palo
Finns det några nackdelar med att bo i en storstad?
– Ja, under pandemin har de tvingats stänga ner. Här har vi kunnat fortsätta nästan som vanligt. Och här i byn känner vi alla. Alla hejar på varandra men där i storstan skulle de tro att man är bakom flötet om man går omkring och hälsar, skrattar Samuel.
Vi fortsätter att prata om vägval i livet. När jag frågar om det finns något annat, utöver chaufförsyrket, som lockar honom så tänker han efter en stund. Sedan konstaterar Samuel att han inte har haft något annat eller större intresse än att köra eller reparera lastbilar.
Alla vägar ligger öppna för denna nybakade student och han ser ljust på framtiden. Samuel Rova är påtagligt trygg och rättfram i sitt sätt att uttrycka sig - inte riktigt som jag hade föreställt mig en intervju med en nittonårig kille.
