FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
TAHIRA MASOOD
REPORTAGE
När jag blir tillfrågad om att skriva ett reportage om Tahira Masood vet jag inte mer än att hon och hennes dotter Duaa är inblandade i ett besvärligt migrationsärende. För under ett par veckor har jag sett att många på Facebook delat arga inlägg om deras situation och krävt att de skall få stanna i Gällivare. Men ofta är det ju så med sociala medier, att den stora mängd information som kontinuerligt sköljer över en så fort man är där gör att man till slut inte tar sig för att öppna någonting. Bara ser rubriker. Ingen fördjupande läsning alls.
Så för att komma ikapp slår jag i tidningarna, ser på teveinslag och lyssnar på radiointervjuer; jo, de riktiga journalisterna har gjort sitt jobb och förklarat det bra: Tahira söker arbetstillstånd, men har nekats på grund av att hennes födelseuppgifter inte stämmer. Att de inte gör det beror på att hon tvingades att gifta sig i Pakistan redan som fjortonåring, men eftersom det är förbjudet ändrades hennes ålder till arton.
Först står jag rådlös, vad finns det kvar för mig att skriva om då? Hjärnan kopplar om ganska snabbt. Det finns massor! För en människa är väl ändå mer än sitt ärende? Varje människa är ju en egen värld!
Och när jag väl kommer igång är det inte svårt att få till en intervju med Tahira, hon kan träffas redan två dagar senare. Inte är det svårpratat heller. Vi börjar surra direkt och jag förklarar att jag vill veta mer om henne som person, eftersom de andra som träffat henne fokuserat på migrationsärendet hennes. Och som så ofta annars, när människor lär känna nya människor, är det genom att berätta vad hon arbetar med som hon också börjar berätta om vem hon är:
- Jag jobbar som ekonomibiträde i skolköken. Jag har jobbat överallt, förskola och grundskola. I nästan hela Gällivare. Var dom än behöver mig kan dom skicka mig. Och så jobbar jag. Dom kan lita på mig.
Hon verkar ha kul på jobbet och säger det säkert femton gånger under samtalet: hur mycket hon verkligen tycker om sina kollegor och sina arbetsuppgifter. I varje kök hon jobbar är de som en familj, arbetskamraterna: pratar mycket, diskuterar nyheter, skvallrar, lyssnar på musik, berättar historier eller säger något kul så alla skrattar. Och framför allt jobbar de alltid tillsammans. Aldrig var och en för sig.
- Om jag blir klar först med salladen så går jag och hjälper med den varma maten, vi hjälper varandra. Behöver dom mig i diskrummet går jag och hjälper. Det är inte bara att nej, det där är ditt jobb, utan vi hjälper varandra!
Och det verkar som att den där solidariteten smittat av sig på andra områden. För under de senaste månaderna har många uppmärksammat Tahiras situation. Vänner, kollegor, städpersonal, lärare, elever och barn har på olika sätt visat sitt stöd. Till och med på Coop har det kommit fram människor som berättat att de läst om vad som håller på att hända för Tahira och Duaa. Och att de tycker att det är fördjävligt.
- Nästan tusen personer har skrivit under för att jag och Duaa ska få stanna här. Och mina kollegor, dom säger Tahira, när du vill kommer vi och strejkar för dig!
Men att hon en dag skulle få arbeta, skoja med kollegor och tjäna egna pengar var absolut ingen självklarhet. Som kvinna i Pakistan är det väldigt svårt. Till och med att få utbilda sig. Tahira tyckte om att studera, men att gå i skola var något hon fick hjälp med att göra i det dolda. Och bara under en begränsad period, efter det påtvingade giftermålet var det slutstuderat. Lyckligtvis hann hon lära sig engelska, för utan den säger hon att det hade varit svårt att klara sig på flykt från Pakistan. Hon har lärt sig svenska allt eftersom, så pass att hon förstår det mesta, men under samtalet vill hon använda engelskan. Den känns säkrare. På jobbet däremot, där är det bara svenska som gäller.
- Chefen säger att vi måste prata svenska. Och det är bra, tycker jag, för när jag började åt kommun hade jag inte bra svenska. Mina kollegor ville prata engelska med mig för att träna, men chefen blev arg på dom och sa att alla ska prata svenska med Tahira, för det är bra att jag lär mig. Hon hade rätt, för nu fångar jag upp nya ord, hur dom pratar och så lyssnar jag och ändrar.
Det går fort när hon pratar och hon låter självsäker. Trots allt hon har gått igenom. Eller kanske just på grund av det. När jag frågar vad hon skulle ha sagt åt sitt fjortonåriga jag svarar hon att hon skulle sagt att det är som ett mirakel. Att det är otroligt att hon fortfarande är vid liv. Och dessutom lever ett fritt liv. Att det är sådan stor skillnad. Som himmel och golv, förklarar hon.
- För tio år sen var det svårt för mig att prata om mig själv, för jag var en väldigt blyg person från Pakistan, en kvinna som levde under mannen. Visste ingenting om hur det var i världen. Men nu kan jag prata. För jag känner mig själv. Att jag är en egen människa.
Bild: privat
Men en sådan utvecklingsprocess sker inte över en natt. Den måste få ta tid. I Sverige tar vi friheten för given, men den är inte alldeles enkel att leva med. Säkert extra svårt är det när man visserligen väljer den framför något annat, men ändå måste lämna det där andra bakom sig. Som för Tahira, som flydde med ett barn i magen, men som var tvungen att lämna både föräldrar och två söner. Då är det inte bara att studsa in i ett helt nytt sätt att leva. Det tog tid, säger hon, i två och ett halvt år låg hon och grät, tänkte på sina barn och på sin situation. Efter tre månader i Sverige födde hon Duaa och fick därefter flytta in i en lägenhet på Granbacka, tillsammans med två asylsökande kvinnor som kom att hjälpa henne mycket. Trots att hon var fri kände hon sig ändå som den där pakistanska flickan: den som inte tilläts lämna hemmet. Hon visste inte var Stora Coop var. Eller Ica. Och om hon gick ut var det endast till sjukhuset för rutinkontroller av den nyfödda. Till slut sa en av vännerna i lägenheten ifrån och pushade henne att ta tag i sitt liv.
- Hon sa till mig, tänk på din dotter. Vakna. Hur länge ska du vara så där? Tänk, du måste ta ställning för din dotter. Tänk, du kom hit för hennes skull! Och sen vaknade jag upp. Jag bestämde mig för att vara lycklig. Och sen bytte jag kläder. För till och med under vintern bar jag pakistanska kläder. I två och ett halvt år. I Gällivare. I mycket snö. Föreställ dig. Jag hade inte med mig några andra kläder.
Idag, nästan tio år senare är hon en helt annan människa. Medveten om sig själv och sitt värde. En människa som lever ett aktivt liv. Går på badhuset, umgås med vänner, äter på restaurang, fikar och träffar folk i centrum.
- Jag känner mig som en fri kvinna. Ibland känns det inte ens som att jag är en kvinna, jag är en fri person. Ingen kan komma och kontrollera mig. Jag kan göra vad jag vill och behöver inte tillstånd från någon annan.
Under en sådan här utvecklingsprocess är arbetet av stort värde. Det skapar ett sammanhang och en möjlighet att stå på egna ben. För Tahiras del hjälpte det att ha tagit del av aktiviteterna som kommunens inflyttningsservice InGellivare ordnade, där hon lärde känna projektledaren Maria Sätterqvist. När Tahira kom tillbaka från att ha bott i Norrköping under drygt ett år så kontaktade hon Maria för att höra sig för om det fanns jobb i Gällivare. Hon ville söka arbetstillstånd, ifall att Migrationsverket inte skulle bevilja dem asyl, eftersom hon fått avslag en gång. Och genom Maria fick hon snart kontakt med Elisabeth Landby, som precis hade tagit över Hotell Dundret (nuvarande Pensionat Augustin). Där fick Tahira sitt första jobb. Den första möjligheten att tjäna egna pengar.
Hur kändes det när du jobbat ihop din första lön?
- Jag kände mig riktigt bra! Jag kunde inte tro att det var min lön. Jag kände verkligen, är det här min lön? Det var en bra lön, den första lönen, jag jobbade mycket den första tiden! Jag kände mig stolt över mig själv, jag kunde inte tro att jag någonsin skulle jobba i mitt liv! Det var som att jag var i en dröm. För i Pakistan måste kvinnor alltid be om pengar. Och om mannen inte ger kan du inte göra någonting.
På hotellet fick hon jobba så mycket hon ville, men det fanns ändå tid för mer arbete någon annanstans. Dessutom ville hon komma upp i arbetstid för att förbättra chansen att få arbetstillstånd. Arbetsförmedlingen får inte skriva in någon som saknar svenskt personnummer som arbetssökande, men de kunde tipsa Tahira om att besöka kommunhusets reception för att höra sig för om arbete.
- Där var en registrator som sa okej, du kan kolla, det finns så många jobb, vad vill du jobba med? Där fanns dagis, kök, städning och med äldre människor. Och så sa jag, låt mig försöka i kök. Jag ringde bara en gång och kom fram till Karin. Jag hade väldig tur. Hon sa okej, du kan komma och vi kan träffas!
När pandemin slog till blev det kärvare för hotellverksamheten. Hotellet kunde inte erbjuda Tahira lika många timmar som tidigare, så när kommunen erbjöd henne heltidsanställning i köken tog hon chansen. För den nya hotellägaren Sofia passade det bra, Tahira kunde fortsätta att hjälpa till när hon hade tid och möjlighet.
Det märks att Tahira trivs i Gällivare. Bara det att hon kom tillbaka hit efter dryga året i Norrköping säger något: att Gällivare satte spår i henne; att det fanns människor som hade sett henne. Hon nämner många namn. Personer som betyder något för henne. Och som hon betyder något för. Jag förstår att hon tycker att mycket är bra med Gällivare, så jag bestämmer mig för att fråga vad hon tycker är det allra bästa.
Det är många som håller tummarna för att Tahira och hennes dotter Duaa skall få stanna. Att Migrationsverket skall ändra sitt beslut. Arbetskamrater har lovat strejka, kompisar har sagt att de aldrig skall sluta kämpa, och företagare och kommunalråd har lyft vårt behov av mångfald och arbetskraft. Och Tahiras dröm är att få stanna i just Gällivare. Att få köpa en lägenhet till sig själv och Duaa, dottern som är om möjligt ännu mer rotad i kommunen. Och så drömmer hon om att få fortsätta vara fri, att fortsatt få arbeta och tjäna egna pengar för att kunna köpa vad hon vill. Med ett svenskt personnummer, så att hon inte behöver ta hjälp av sina vänner för många av de köp hon vill göra. För utan svenskt personnummer finns det sådant man inte kan göra, även om man faktiskt har pengar på bankkontot.
Tahira mår inte bra när jag pratar med henne. Det kan jag förstå, med tanke på vad hon och dottern går igenom. Ändå får jag ta del av så oerhört mycket glädje under samtalet. Det syns i ögonen att hon är en naturkraft. Att det här tillståndet bara är tillfälligt. För under sorgen och stressen finns så oerhört mycket kärlek hon väntar på att få dela med sig av. Så innan vi skiljs åt frågar jag vad hon skulle göra om hon får meddelande om beviljat arbetstillstånd.
- Folk är väldigt omtänksamma, väldigt kärleksfulla. Om du träffat någon en eller två gånger så frågar dom åh, hur är det med dig? I Norrköping, där jag bodde tidigare, bor många människor i stora byggnader, men man vet inte ens vem som är ens granne. Här i Gällivare, om jag promenerar någonstans och möter någon, så säger vi hej, även om vi inte känner
varandra. Det känns som en varm känsla. Det är väldigt trevligt att någon säger hej. Du är inte ensam. Det finns många människor nära dig.
Tahira och hennes dotter Duaa. Bild: privat
- Jag skulle hålla en stor fest med mina vänner! Jag har aldrig druckit alkohol i mitt liv, men då skulle jag dricka. Jag skulle dricka och ha roligt! Och Duaa vill ha spelet Roblox!
Bild: Daniel Olausson