FACING
GÄLLIVARE
MAGASIN
Av Face of Gällivare
TOBIAS POGGATS
Att längta hem
INTERVJU
Det talas ofta om dem som blir kvar, och dem som lämnat. Men sällan talar vi om dem som längtar hem. Om dem som för tillfället inte har möjlighet att bo i Gällivare kommun, fast de egentligen vill. En av dem är Tobias Poggats, som på grund av jobb och studier bott borta ett bra tag, men med en ständig längtan efter det som är hemma. Tobias pratar med Julia Palo om hemlängtan, om att ifrågasätta destruktiva mansroller och att man inte behöver blicka bort för att komma hem.
Det är en solig fredag, nästan lite för varmt för att vara slutet av mars. En riktig vårvinterdag. Jag har precis varit och åkt skidor på Dundret, känt hur fräknarna börjar komma. Tobias sitter i sin lägenhet femtio mil söderut och längtar hem, hit, vart jag bor. Men han har varit iväg länge nu. Nästan tio år. Tobias lämnade Gällivare som tjugoåring, så där som många gör efter gymnasiet när nånting drar iväg en, man vill se nåt annat, känna andra vindar och möta nya människor. Efter studietid och olika jobb började det bli dags att vända hemåt, men så sökte han in på läkarlinjen och blev antagen. Så nu är han inställd på ytterligare fem år borta från hemorten innan han ska återvända. Men längtar hemåt det gör han, ständigt. Till rötterna, språken, människorna och varandet. Jag ringer upp honom via videosamtal.
Vem är du?
– Just idag är jag en journalist som är på väg att byta yrkesbana, har tagit tjänstledig för att se om det är något för mig. Jag kommer från Gällivare, men har väl förvillat mig ut i vida världen, jag är på nån resa här i södra Sverige, i Umeå, inleder Tobias. Trots många år borta så har han inte slutat att kalla sig för Gällivarebo. Han berättar om när han nyligen var med i en av Umeås lokaltidningar.
– Jag sa till dem ‘Ni måste skriva att jag är en Gällivarebo, det får ni inte glömma’. Men då skrev de att jag är en Umeåbo som kommer från Gällivare. Men jag är ju en Gällivarebo som bor i Umeå.
Sedan han flyttade har han varit tillbaka några svängar, och lämnat igen, men aldrig med tanken att det skulle vara för gott. Han har aldrig slutat att kalla Gällivare för hemma.
Jag vet inte om det är platsen som skapar människorna eller människorna som skapar platsen. Här nere har man inte tre kulturer lika starkt som hemma, den samiska, den svenska och den byfinska kulturen.
Vad är hemma för dig?
– Du vet när man varit borta nånstans, kanske till Luleå och handlat, och så åker man E10:an upp mot Gällivare, man börjar passera byarna, man passerar Hakkas där nånstans och så känner man hur det börjar suga i magen och tänker ‘Faan, snart är jag hemma.’ Tobias ler stort, det märks att det är en känsla han tycker om, känslan av att vara på väg hem. Att man står på kanten, det är ju på nåt sätt hemma, fortsätter han och pratar om det där med människorna som alltid funnits omkring, som man tagit för givet, oavsett om det varit någon som han själv umgåtts eller någon som funnits i periferin, kanske en engagerad person som bidragit på olika sätt. En lärare, en kulturarbetare och så vidare.
– Eller kanske bara det att man har människor omkring sig som förstår en. Överförandet eller inbjudandet till andra som vill vara med, båda dom delarna skapar ett hem tänker jag. Det handlar om relationer och går hand i hand med det man har omkring sig.
Inte så mycket plats, utan mer en känsla?
– Jag vet inte om det är platsen som skapar människorna eller människorna som skapar platsen. Här nere har man inte tre kulturer lika starkt som hemma, den samiska, den svenska och den byfinska kulturen. Men där uppe så är det som något uttryck som hänger med i språket, det finns utstuderade fördomar om varandra, det finns en historia, alltid någon som har nånting att berätta. Det finns någon som berättar, jamen det där är min släkt. Att jag heter Junkka, Poggats, Jannok eller nånting. Att vi kommer härifrån, det är som så nära på nåt sätt. Koloniseringen har inte hunnit ta bort dom namnen, historierna, minnena.
Har du hemlängtan?
– Jo, det har jag varje dag. Tobias nämner asfalten, lyktstolparna, de anlagda skogarna och allt annat som är tillrättalagt i staden och miljön runtomkring. Hemma kan man ta tre steg ut mot de fria. Det kan man inte här på samma sätt. Vart man än kör så är det ett hus. Man kan få lite tryck över bröstet ibland och känner att man inte riktigt vet vad det är. Men att bara kunna ringa till någon och damma ut i skogen, det är väl det man tycker om.
Han säger att det är lätt att minnas allt det bra när man är hemifrån, att det förstärks och att det inte alltid är så lätt att minnas saker man ogillade innan man flyttade. Att det kan bli en kulturchock att komma hem och påminna sig om allt det där som man inte gillade, och att det inte finnas med i tanken om hemlängtan.
Tobias saknar det enkla i att bara kunna ringa en kompis och dra ut i skogen. Foto: Julia Palo
Man gör sig av med alla de här tankarna och föreställningarna om hur en person ska vara. Att man inte måste blicka bort för att komma hem, eller måste inte blicka bort för att bli mer av sig själv.
Vad är det du längtar hem till?
– Att åka på fest, när några sitter runt ett bord, några har just kommit ut ur bastun. Eller bara känna doften av bensin från skoteroverallerna när någon kommer in. Eller höra klickljudet från renarna när de går, höra det samiska språket, att det används i vardagen. Alla människor som man känner där, som känner en. Tobias pratar med längtan i rösten och jag frågar vad han brukar göra när han längtar hem. Då skriver han mycket, tankar och funderingar.
– Man kan ju blicka både utifrån och inifrån på en plats när man flyttat därifrån. Det är ganska förmätet att flytta från Gällivare, utbilda sig och sen tänka att man ska komma tillbaka och förbättra på det sätt man själv tycker om, det känns lite konstigt. Han kommer in på det problematiska med att ha varit borta från sin uppväxtort, och sen komma tillbaka som någon som är bättre. Men samtidigt menar han att ha varit iväg ett tag, har gjort att han själv fått de verktyg och tankar som han själv saknade under uppväxten, och att han nu kan dra nytta av de insikterna. Han pratar vidare om normer, och de normer som ofta är förväntade för en människa i Gällivare kommun.
– Vissa personer har den sexualitet som förväntas av en, det språk som förväntas av en, eller hudfärg som förväntas av en. Att det finns en tanke om hur en människa ska vara och se ut, kan slå väldigt hårt mot en människa som inte följer den mallen. Vissa tjänar på att det är så, att den uppfattningen upprätthålls. Tobias söker lite i resonemanget, tittar upp i taket, funderar. Sen säger han mer bestämt.
– Grunden i hemlängtan är ju en avkoloniserande process. Man gör sig av med alla de här tankarna och föreställningarna om hur en person ska vara. Att man inte måste blicka bort för att komma hem, eller måste inte blicka bort för att bli mer av sig själv som man kanske trodde då, för att man saknade verktyg, tankar. Tobias förklarar att det innebär att kunna förlåta andra, förlåta sig själv och känna att man bottnar i en känsla av nånting, en sårbar känsla av att tycka om det som kanske inte alla tycker om, men att även det får plats.
– Att ta den känslan på allvar, tvingar ju en att följa den, det är väl kanske det som hemlängtan är. Det är bra att vara den jag är och det är bra att vara därifrån vars jag är.
Jag vill bygga meningsfulla relationer där den destruktiva manligheten inte finns, utan det finns något annat. Ett starkare vi. Då kan man blåsa liv i varandra på ett helt annat sätt.
Vad gör du för konkreta saker för att stävja hemlängtan? Du berättade om era kafferep.
– Jo, man är ju svårintegrerad här, umgås med andra Gällivarebor. Man träffas, läser finska, läser samiska, skriver mycket, pratar med dem hemifrån. Då är det ju som att man lever där och som att det livet aldrig upphört. När jag jobbade som journalist, innan corona, var jag ju hemma i tid och otid, träffade folk, bastade, pratade, dividerade.
Hemlängtan har blivit mer påtaglig under pandemin, plötsligt har det inte varit lika självklart att kunna åka hem med jämna mellanrum, och Tobias upplever det som en sorg att inte kunna göra det. Han försöker finna sig i att läget är som det är, men längtar efter en tid när han kan åka hem när helst han känner för det. Det ständiga samtalsämnet mellan Gällivarevännerna är hur man förhåller sig till sin hemlängtan. Att den aldrig upphör att finnas, hur mycket man än försöker. Att längta till Dundret, längta till Kaitumälven, längta till byn.
Har din syn på hemorten förändrats sen du flyttade härifrån?
– Ja det har den verkligen. Tobias är allvarlig när han pratar om den destruktiva manligheten som han sett väldigt mycket av i Gällivare. Att den smittar av sig i relationer, gör att det skapas osunda förväntningar på alkohol, hur man kommunicerar, visar känslor, vad man ska jobba med.
– Den kväver så mycket annat, den kväver språk, den kväver liv, alla är ju offer under den även fast det kanske finns vissa som drar nytta av den på nåt sätt. Att problematisera manligheten gör ju att jag känner att det finns en plats för mig i Gällivare, och gör att det finns nånting annat som öppnas upp under ytan. Tobias tar en paus och fortsätter sedan. Jag vill bygga meningsfulla relationer där den destruktiva manligheten inte finns, utan det finns något annat. Ett starkare vi. Då kan man blåsa liv i varandra på ett helt annat sätt.
Tror du att alla upplever den destruktiva manligheten?
– Det kan ju se olika ut beroende på vem man är som person, hur man förstås som person. Men för mig så känns det som en stoppkloss. Och när man sett nånting annat, har meningsfulla manliga relationer och kärlek till männen runtomkring så vill man inte gå tillbaka till det man är uppvuxen med.
Det är dags att avrunda, jag frågar när han kommer hem.
– Så fort restriktionerna släpper, då kommer jag upp. Jag ska på dop, ska bli gudfar. Det blir riktigt fint.
Flyttar hem gör han när studierna är klara, han räknar ut att det är ungefär fem år och tre månader kvar tills han tar sin examen. Så han kommer att få fortsätta att försöka stävja sin hemlängtan ett bra tag till. Fredagseftermiddagen går fort, vi avslutar samtalet och loggar ut. Tobias måste fortsätta med studierna, så han blir färdig och kan flytta hem någon gång, Gällivare väntar.
